Rysslands Tsarer

Vikingasagan om Rurik.

Vikingen Rurik (död 879) “från andra sidan havet” kallades enligt legenden tillsammans med sina bröder Sineus och Truvor att bli härskare över rivaliserande slaviska stammar, för som det hette, “styra och skipa rätt emellan oss”.

Yttre fiender hade dessa stammar i nomader och ryttarfolk.

År 862 brukar anges som det år då Rurik grundlade sitt rike Novgorod - vikingarnas Holmgård.

Hans efterföljare Oleg intog Kiev. Det nya utvidgade riket är i historien känt som Kievriket Rus (Kievskaja Rus).

Numera godtas inte officiellt den så kallade normannateorin om Rurik och hans bröder. Kievstaten anses i stället ha varit en rent slavisk skapelse och ordet “rus” ges sydryskt ursprung.

Många har dock genom tidernas lopp intresserat sig för den seglivade historien om Rurik. En av dessa var självaste Katarina II som bland annat skrev ett skådespel om honom. År 1862 firades för övrigt officiellt tusenårsminnet av Ruriks ankomst till Ryssland.

I flera vikingasagor och munklegender berättas om storfursten i Kiev och om hans underlydande furstar i tolv olika stammars område. Kievstaten hade fyra socialgrupper. I den första återfanns furstarna och deras hirdmän, i den andra städernas köpmän och hantverkare, i den tredje bönder och i den fjärde trälarna.

Kristendomen.

Storfursten Vladimir av Kiev gjorde kristendomen till det gamla ryska rikets statsreligion i och med kristnandet år 988. När kristendomen delades (1054) i en romersk och en grekisk gren anslöt sig ryssarna till den grekiska.

Tsaren blev sedermera den ortodoxa kyrkans överhuvud men hans ställning blev aldrig densamma som påvens inom den romersk-katolska kyrkan.

Mellan öst och väst.

År 1136 hade den gamla staden Novgorod skilts från Kiev och blivit en självständig handelsrepublik. Dess statsskick var i viss mån demokratiskt. Republikens högsta organ var folkförsamlingen (vetje) som valde, ärkebiskop, borgmästare och regeringschef.

Novgorodrepubliken omfattade till slut hela norra Ryssland. Den östliga gränsen gick vid Ural. Den svenska expansionen från Finland och Tyska ordens Livland gjorde att Novgorod invecklades i en rad krigsföretag.

Under de 350 år som Novgorod var självständigt utvecklades staden till norra Europas största handelsplats.

Man exporterade läder, skinn, vax, talg och lin västerut. Importen bestod av metaller, salt, vin och öl. Novgorod handlade även med Bysans och marknaderna bortom Kaspiska havet.

Under1400-talet började Novgorods nedgångsperiod.

År 1478 övertog självhärskaren i Moskva herraväldet.          Därmed var också det ryska experimentet med demokrati ett minne blott.

Tatarerna.

I det gamla Ryssland talade man om de flesta central-asiatiska folkslag som “tatarer”.

Den mest kände var Djingis Khan, som härskade över ett väldigt rike bortom Ural. Vid 1200-talets början drog hans skaror - ”Guds gissel” - allt längre västerut. Långresenären Marco Polo (omkring 1255-1324) berättade om tatarriket och dess ofantliga björnar, stora svarta rävar, vilda åsnor och om dess kung som varken hade stad eller borg.

I de beridna tatarernas krigskonst ingick djärva, samlade attacker under ständiga och vidsträckta strövtåg. Det hette att tataren föddes i sadeln och uppföddes på hästryggen. Båge och pil, kroksadel och lans var tatarernas klassiska vapen, disciplinen var järnhård, massmördandet gjordes till last, tapperheten belönades med utsvävningar.

Moskva på 1300-talet.

Det gamla Moskva var helt byggt i timmer. Staden som i slutet av 1400-talet hade cirka 40 000 innevånare, blev nerbränd vid flera tillfällen av främmande inkräktare. Våldsamma bränder bröt ut bl.a. 1331 och 1337. De första stenbyggnader som uppfördes var kloster och kyrkor.

År 1367 beordrade furst Dmitrij Ivanovitj att en vit skyddsmur med torn och portar skulle byggas runt stadens borg - Kreml. Över 2 000 man deltog i arbetena. Muren gav staden namnet “bjelokamennaja” (skimrande av vit sten).

Efter en våldsam och mycket blodig batalj, nära floden Don i september 1380, fördrev storfursten Dmitrij Ivanovitj med sin här khanen Mamejs vilda tatarhopar. Förlusterna på bägge sidor var enorma. Nästan allt ryskt fotfolk inklusive femton furstar hade stupat. Dmitrij Ivanovitj, som sårades, fick efter slaget hedersnamnet Donskoj (vid Don). De ryska förhoppningarna att tatarernas makt var krossad grusades dock. I nära hundra år till skulle khanen behärska de östra delarna av Europa.

Det moderna Moskva.

Med Ivan III (1440-1505) kunde äntligen tataroket kastas av. Till saken hörde att inre motsättningar delade upp Gyllene Horden i tre separata kanat; Kazan, Krim och Astrachan. Ivan utvidgade Moskvastaten genom en rad krig mot andra ryska furstar. Dessa tvingades överlämna, sälja eller testamentera bort sina revir. Ivan var en lika listig som maktsjuk herre och använde ofta tatarernas grymma metoder att nå sina mål.

Expansionsplanerna västerut, eller om man så vill kampen om Östersjön, gjorde att Ivan kom i öppen konflikt med Litauen, Sverige och Livland.

Under Ivans regeringstid fick Moskva sitt första stenhus byggt av köpmannen Tarakan (kackerlacka) år 1470.

Moskva var en stor stad redan nu. En räkning som företogs av Vasilij III år 1520 visade att det fanns 41 500 byggnader i staden. Innevånareantalet kan uppskattas till betydligt över 100 000. År 1533 avled den 55-årige Vasilij III Ivanovitj i det “hans själ i form av ett litet moln flydde från hans kropp ut genom munnen”. Vasilijs äldste son, tronföljaren Ivan, var då tre år gammal. Det blev modern Helena Vasiljevna Glinskaja som tog över regeringsbestyren.

Ivan IV förde en aggressiv utrikespolitik.

Genom erövrandet av de tatariska khanaten Kazan (1551) och Astrakhan (1556) behärskade han Volga i hela dess lopp och därmed öppnades den så kallade våta sidenvägen till Persien. Erövringarna fortsatte med västra delarna av Sibirien 1582.

Ivan brevväxlade också med de svenska kungarna

Erik XIV (1533-1577) och Johan III (1537-1592).

Med Erik XIV förhandlade Ivan år 1566 om hertiginnan Katarina Jagellonicas hand. Till saken hörde att den åtråvärda var gift med Eriks halvbror, den blivande Johan III. Till Johan skrev tsaren hånande brev inklusive en spefull historiebeskrivning om brödernas far, Kung Gustav Vasa (1496-1560). Själv ansåg Ivan sina kungliga svenska brevvänner som uppkomlingar.

År 1558 hade Ivan tagit upp kampen om Östersjön med följd att han invecklade sig i krig med Polen - Litauen - Sverige. De Ryska framgångarna uteblev. Den polske kungen Stefan Báthory fördrev ryssarna från Livland 1579.

Samma år intog svenskarna, under Pontus De la Gardie:s ledning, Ingermanland och Nevas mynning. År 1581 föll den viktiga sjöstaden Ivanograd (Narva) i svenskarnas händer. Den negativa utvecklingen i Östersjöområdet gjorde att den ryska handeln med Västerlandet fick gå via Arkhangelsk (anlagd 1584) vid Vita havet.

I början av 1584 insjuknade Ivan. Hans kropp “luktade lik” och “inälvorna ruttnade”. I mitten av mars kom slutet just när Ivan, som kände sig kryare, var inställd på ett parti schack med en god vän. På tronen kom Ivans son Fjodor som den siste av ätten Rurik.

Furst Michail Vasilijevitj Skopin-Sjujskij, en herre som härstammade från de gamla furstarna från Suzdal, skulle med hjälp av svenska legoknektar befria Moskva 1610.

Karl IX som hade stora handelspolitiska intressen i Ryssland gav Jakob De la Gardie (1583-1652) och hans knektar order om att räcka en “hjälpande hand”. Den andre Dimitrij (falsk) och hans skaror besegrades i grund och “de allierade” tågade in i Moskva. Dimitrij lyckades dock fly.

Polackerna och kung Sigismund III som även han understött den andre Dimitrij, ansåg nu tiden kommen att attackera tsartronen i Moskva. Under trycket från polackerna valdes i augusti 1610 den polske kungasonen Vladislav till ny tsar. Vasilij detroniserades ovanligt snabbt och fick framleva resten av sitt i fängsligt förvar.

I Warszawa försökte en rysk delegation - på hela 1 200 personer - nå en uppgörelse om framtiden med polackerna utan att komma till något resultat. Det var inte att undra på. Kung Sigismund tänkte sig själv som tsar i ett stor-Polen där Ryssland ingick som en del av riket.

Under förhandlingarnas gång passade svenskarna på att erövra Novgorod 1611. Även från svenskt håll restes anspråk på tronen i Moskva.

Karl IX:s söner, prinsarna Gustav Adolf och Karl Filip, framfördes som kandidater till tsartronen.

I juni 1611 valdes till och med Gustav (II) Adolf av en rysk gruppering till ny tsar. Efter hans trontillträde som svensk kung, i december samma år, bortföll hans kandidatur till förmån för hans yngre bror Karl Filip.

Denne erkändes som “rysk tsar” i av svenskarna behärskade Novgorod. Prinsen reste till Ryssland, och från svenskt håll begärdes att hyllningarna av honom skulle uttalas i “hela Ryssland”. När denna uteblev återvände prinsen hem till Sverige.

I början av år 1613 samlades delegater från ryska rikets alla hörn för att välja ny härskare. Mötet inleddes med tre dagars fasta och högtidliga gudstjänster firades för att Gud skulle vägleda ombuden och för att det förestående valet skulle ske enligt hans vilja. Officiellt brukar valproceduren framställas som en fridfull tillställning men mycket av verklighet har förtigits.

Ombuden hade flera kandidater att välja ibland. Den polske kungens son Vladislav fanns fortfarande med i bilden.

En delegation från Novgorod föreslog den svenske prinsen Karl Filip, den yngste av Karl IX:s söner och bror till Gustav II Adolf. Likaså föll en furst Vasilij Golitsyn bort, han tillhörde en av Rysslands äldsta och mest aktade familjer men satt i polsk fångenskap.

Att det slutligen blev en obetydlig bojarson, 16-årige Michail Romanov (regent 1613-1645), som valdes, berodde på att han var “en kyrkans man” dels - och kanske det viktigaste - han var släkt med den tidigare utslocknade rurikska dynastin.

Kröningen ägde rum i Uspenskijkatedralen i Moskva på sommaren 1613. Tonåringen Michail Romanov med sin mor, nunnan Marfa, vid sin sida smordes av den mäktige patriarken till Rysslands nye självhärskare.

Gustav II Adolf blev den förste utländske suverän som erkände Moskoviens laglige härskare. Kungen kostade på sig gesten efter den för svenskarna mycket fördelaktiga freden i Stolbova 1617.

Michail III, den romanovska ättens stamfader var fysiskt klen och föga begåvad. När hans dominerande far Filaret återkom efter polsk fångenskap var Michail inte bara Rysslands härskare, han var också förlovad med den unga Maria Ivanova Klopov. Förlovningen blev uppslagen på initiativ av Filaret som istället presenterade en Maria Dolgorukij (död 1625) som sin sons tillkommande. Några månader efter bröllopet avled hon emellertid. I detta läge sändes ryska emissarier - på Filarets uttryckliga order - till Västerlandet för att försöka hitta en lämplig prinsessa av blodet för unge tsarens räkning. Sökandet misslyckades och Michail giftes samman med Eudoxia Strechnjeva.

Kosackerna.

Kosackernas ursprung är dunkelt men kan spåras tillbaka till 1300-talet. Ordet kosack - kazak - har turkiskt ursprung och betyder äventyrare eller fri man. Det utvecklades många kosackgrupperingar, och alla har sin egen historia. Två av de mest kända är zaporogerna i Ukraina vid mellersta Dnjepr och Donkosackerna vid floden med samma namn. De första kosackbosättningarna - stanitser - växte upp i våra dagars Ukraina och sedermera även på andra håll.

Uralkosacker eller jaitskijekosacker bodde utefter floden Ural som rinner från bergskedjans sydligaste del söderut mot Kaspiska havet. De beridna kosackerna trängde allt längre öster ut efter det väldiga Sibirien och dess tajga (urskog) öppnats för rysk expansion på 1580-talet. De avkrävde urbefolkningen skatt till ”den vite tsaren” i Moskva. Nekade någon betala eller blev tributen otillräcklig brändes byarna ned, männen togs som fångar och kvinnorna fördelades mellan kosackerna.

Kosackerna levde på jakt och fiske och de djärvaste av dem på röveri. Djurhudar, pälsverk, honung, den tidens sötningsmedel, vax och fisk är exempel på varor som kosackerna handlade med. De förde ofta ett grymt regemente. Framgångarna mot härskarna i Moskva och Konstantinopel gjorde att polska guvernörer försåg kosackhoparna med vapen och ammunition. Med tiden kom röveri och krig att bli huvudsysselsättningen.

“En sabel utan Gud och fosterland” har kosacken blivit kallad. ”Visserligen tillbedjer kosacken Jesus och jungfru Maria, men liknar mera en tatar än en kristen och drar sig inte för att plundra och vanhelga Guds tempel”, skrev Adam Kisel, polsk regeringsrepresentant i kosackborgen Sijtj i Zaporozje, landet bortom Donforsarna 1636.

Hetman Bogdan Zenobi Chmielnicki, omkring (1595-1650) var en beläst man. Chmielnicki var oupphörligen invecklad i strider. Åren 1648-1650 ledde han ett väldigt uppror med sina zaporoger. Kriget fördes – mot polackerna – med enastående grymhet. Många godsägare, katolska präster och judar dödades. Polackerna tvingades till reträtt och eftergifter. Ett par år senare blossade en ny kamp upp.

Chmielnicki vädjar till nu till ryssarna om hjälp. Allt utvecklade sig så att Ukraina fick den begärda hjälpen på villkor att landet blev ryskt protektorat (1654). En rysk ståthållare installerades i Kiev samtidigt som en rysk garnison förlades i staden. Resultatet blev att ett tretton år långt krig började mellan Ryssland och Polen. Det avslutades med freden i Andrusovo (1667) varvid Ryssland fick östra Ukraina och Kiev på västra stranden av Dnjepr.

Chmielnicki hade i sina förhandlingar med ryssarna framfört krav om att kosackernas fria ställning skulle garanteras i framtiden, något som ryssarna inte tog någon hänsyn till. Han försökte sig då på ett hemligt internationellt spel med bland andra den segerrike svenske kungen Karl X Gustav (1622-1660). Målet var att få en fri ukrainsk stat till stånd med utländska garantier. Händelseutvecklingen gick dock inte Chmiellnickis väg.

Gåva till Tsaren.

På sommaren 1647 avreste en kunglig svensk beskickning till Moskva, allt som allt 157 personer. Den skulle bland annat framföra den svenska drottning Kristinas (1626-1689) lyckönskningar till tsar Aleksej Michailovitj med anledning av hans trontillträde. Under resan skulle beskickningen också uttryckligen ”avteckna städer och situationer samt utforska befolkningens stämning”.

Ryssarna anade oråd och misstänkte att svenskarna egentligen kommit för att ”göra stigar och vägar bekante”, med andra ord spionera. Först efter åtskilliga protokollära dispyter och våndor kunde den svenska drottningens gåvor överlämnas till tsaren, vars enda fråga löd: ”Huru mår drottning Kristina?” Bland gåvorna fanns ett 53 cm högt försilvrat konfektträd av tyskt ursprung.

*****