Anton Karlgren besökte Gammalsvenskby i slutet av

december 1905 och första veckan i januari 1906.

 

Efterord. Nils Tiberg, Uppsala november 1929.

 

/…/  Uppteckningar angående andlig ock materiell kultur ha samtidigt bedrivits alltsedan ingången av år 1929, varvid till en början svenskbybornas båda tidigare till Sverige anlända talesmän tjänstgjorde som sagesmän. Dessa voro pastor

Kr. Hoas ock kyrkvärden Johan Irjasson Buskas.

 

Under en tid för dem fylld av oro ock bekymmer om hur överflyttnings-planerna skulle lyckas, ställde de sig till undersökarens tjänst. Nu – sedan deras landsmän kommit till Sverige – har ett mycket rikare förråd av sagesmän stått till förfogande. Redan gjorda anteckningar ge anledning hoppas, att bilden av byns vardagsliv ock högtidsdagar, dess tro ock sed, sociala vanor ock inrättningar skall kunna bli fyllig nog. I varje fall kommer den dock alltid att få hänvisa till föreliggande uppsats.

 

För att i någon mån åskådliggöra en del av dennas innehåll, har jag bland gammalsvenskbyborna – gammelsvenskarna, som de kalla sig själva – samlat ett antal bilder, varav en del här publiceras.

 

 

 

 

Fig. 1-3 visa de huvudsakligaste byggnaderna på en gård i byn, i detta fall byns största. På första bilden se vi den med plåttaktäckta manbyggnaden, framför vilken växer tujor ock några s.k. Akacior (Robina pseudacacia). Utrymmena under detta tak äro följande: närmast är ”frammanstugan”, högtidsrummet (2 fönster); därnäst förstun, till halva husets bredd (1 fönster); mitt för denna köket med fönster åt ”öster-sidan”; framför huset den här helt inbyggda ”kalendoren”, verandan, med huvudingången, framför vilken trappan är murad mellan två låga murar, ”bislaget”.

 

På andra sidan förstun är ”bak-stugan”, det egentliga bonings-rummet; vidare ”spikaren”- visthusboden, under vilken källaren med ingång genom den på bilden synliga ”källarhalsen” är belägen. –  I bortersta ändan, ligger häststallet.

 

Fig. 2,  Följande byggnad (under tegeltak) innehåller först nötgården med en omgärdad gård framför samt i bortre ändan ett ”agn-skur”. Vinkelrätt mot mitten av denna byggnad går en mur, det är muren mellan ”innangården” eller ”gården” ock ”rigården”. Längst till vänster vid kanten av bilden reser sig taket på ännu ett ”agnskur”, i vinkel mot det förra.

 

 

 

Fig. 3, är tagen från mannbyggningen mot ”sommarköket”; t.h. därom ser man ”hästskuggan” (äikeskoggen), ett tak på stolpar eller pelare, vars gagn namnet själv antyder.

 

 

 

 

Denna gård, som tillhörde Johan Irjasson Buskas, är ovanligt stor ock väl utrustad.

 

 

Fig. 4,  Blygsammare omfång finna vi på gården  som dock bör betraktas samtidigt med kvarnen båda tillhörde

Kristian Andreasson Hinas. Manbyggnaden, vars gavel är av stående bräder, är täckt med halm ock innehåller ”stuga” blott på ena sidan förstun; ingången flankeras av ett bislag, bortom vilket visthusbodens lilla fönstersynes.

 

Vid ändan av det första huset synes stallet, som här är lägre ock av mindre bredd än manbyggnaden. Familjen sitter framför ”flätgården”, som skiljer ”innan-gården” från ”stor-kättarn”. Hinas ägde som sagt också en av de båda pittoreska kvarnar, som funnos kvar i byn 1929)

 

 

 

 

 

 Hinas Kvarn.

 

 

 

Fig. 5, Kvarnens anordning är välbekant hos oss, ock samma typ finns, som man kan vänta, på Dagö. Hela kvarnhuset är vridbart kring en ”mast” eller axel; på denna vilar den bjälke, som uppbär golvet i övervåningen, där kvarnstenarna arbeta. Det enda som värkar lite exotiskt är den vackert svängda takkonturen, som upprepar sig i huven över hissbommen.

 

I bakgrunden på den alltför starkt förminskade bilden skymtar Dnjeprs glänsande yta, omgiven av lövskogs-kransande stränder ock fylld av lummiga holmar, den enda trädvegetationen i gammalsvenskarnas 150-åriga hembygd, som de tala om med dämpade ock varma uttryck för sin kärlek.

 

 

Att lämna detta land var för dem en uppoffring, ock endast osäkerheten för liv ock personlig frihet samt ett samfunds-system, som var diametralt motsatt deras gamla sociala ock ecklesiastika förhållanden, kunde förmå dem till detta steg. Om deras känslor av samhörighet med svensk kultur äro lågmälta ock karga på ord, så äro de likväl djupa ock innerliga; de hänga samman med den osvikligt fasta traditionen i deras liv ock deras fostran.

 

De voro inte ett spår mindre svenska, då de levde vid Dnjeprs stränder, men angreppet mot deras traditioner hade, om de måste stanna där, snart kunnat göra vad 150 år alls icke förmått.

 

 

 

 

Fig. 6, ovan visar oss Mats Irjasson Buskas i kretsen av barn ock barnbarn  jämte sonhustrur ock dottermän, samlade en tid före avfärden framför ”gatu-grinden” in till hans gård. Till vänster bortom grindposten synes ”sommarköket”, ock i bakgrunden skymtar kyrktornet helt svagt. Indelningen av manbyggnaden överensstämmer med huset på fig.1, endast att här inte finns någon överbyggd veranda eller någon högt uppmurad källarhals. Samma gård möter oss på fig. 7, där även brunnen ock dess uppfordringsvärk synas under robiniorna.

 

 

Fig. 7.

 

 

 

Ock mannen, som sitter i baksätet i det vackert byggda åkdonet, är samme Mats Buskas, fotograferad 1902 under den tid, då han var oberschultz över de fyra byarna i Gammalsvenskbys volost.

 

Bilden torde kunna ge någon föreställning om hur en av de större bönderna i byn kunde ha det före kriget ock revolutionen. Det fanns ju även fattigare folk i byn, ock före jordutdelningen 1922 voro många jordlösa.

 

Att denna egendomsfördelning icke varit utan sina irritationsmoment, är väl antagligen ock begripligt. Men man bör även komma i håg, att jordlöshet icke var detsamma som brist på arbete. Man tog sommaranställning hos de bönder, vilkas vidsträckta jordar fordrade stort antal arbetsmanskap, ock man hade även möjlighet till arrendera jord av staten eller av det stora grekisk-katolska klostret i närheten.

 

Dessutom bör man lägga märke till vad Karlgren yttrar om tjänstefolkets arbets- ock avlönings-villkor, ett yttrande som i följande ord bekräftas av de hemkomna svenskarna:

 ”Vi hade det bättre som jordlösa arbetare under tsartiden än som bönder under revolutionen. Var arbetet hårt förr i tiden, så var också lönen ock maten därefter. Nu var vi alla bönder, men ingen kunde leva av sin jord”.

 

Det kan väl inte förnekas, att ”tsartiden” kommit att framstå i ett väl förklarat ljus nu efter revolutionens gräsligheter; men yttrandet harmonierar väl med den uppfattning, som en iakttagare fått på ort ock ställe för något mer än 20 år sedan.

 

 

Fig. 8, slutlige bilden av ett brudpar.

Petter Andreasson Norberg, och hans hustru

Maria Josefsdotter f. Knutas.

Petter Norberg avled till följd av tyfus under kriget (1920).

 

 

 

 

 

Nedan ser du ytterligare ett brudpar nämligen,

Petter Josefsson Knutas med hustru Alvina Norberg.

 

 

 

 

 

 

Dräktskicket företer ingenting som kan vara medfört från Dagö; bruddräkten där hade enligt äldre bilder ock nutida beskrivning helt annat utseende. Ganska förklarligt blir bristen på traditioner i detta avseende bl.a. genom det faktum, att ingen av de nu levande kvinnorna bland gammalsvenskarna lärt sig väva av sin mor. De äldsta ha på sin höjd svaga minnen  av de sista vävstolarnas utseende.

 

Innan de minnena blekna, som gammalsvenskarna besvara klarare bilder av, måste de insamlas, ock jag hoppas få tillfälle att i framtiden lämna ett bidrag härtill som en utbyggnad av den nu utgivna skildringen av professor Karlgrens hand.

 

Nils Tiberg.

 

 

*****

 

 

Maran, (moran) rider folk ock kreatur.

Spöken, (ilakat) visar sig då ock då.

Skratten, (skratn) är en slags lägre djävul, som hjälper illasinnade människor ock visar sig för dem i form av hund eller katt.

Vålnader, ock dubbelgångare (fire-goar) kan man ock ibland få se.

 

Elaka kvinnor finns, som förmå antaga trollgestalt:

de mjölka då andras kor eller förtrolla korna, så att de mjölka blod. Många personer ha onda ögon eller ond tunga; om en sådan person ser på ens boskap eller, ännu värre, berömmer den, kan man vara säker på att den inom kort avtynar ock dör. Bland tomtar (tont) finns goda ock onda. De förras gunst medför rikedom; de senare tillskynda en åtskilliga olyckor, så t.ex. rida ock oroa de hästarna i stallet; som skyddsmedel får man där hänga upp en ihjälskjuten skata.

 

Om tomtarna ger mig min gamle vän Mats Annas – byns lärdaste man ock största original – i ett brev följande lärt filosofiska utredning, som tillika får utgöra prov på en självlärd gammelsvensks behandling av sitt modersmål.

 

”Hvad som varit eller givit föranledning till denna tro, lär ha varit den besynnerliga manhopflätningen, som ofta förekommer på hästar. Och det är ej allenast häst-maner som blir hopflätade till piskor, jag har själv funnit i gräs och i säd, där det stådt och växt och börjat mogna, att strån på lika oförklarliga sätt blifit hopviklat.

Man kan på inga möjliga sätt få ett strå derifrån löst.

Om det skulle bli så underbart af osynliga organismer förrättat, är lika oförklarligt. Deras antal måste vara till billioner och så fina att de till slut ändå äro kroppslösa och alla tillsammans en ande".

 

"Förklaren hvem som kan sådant under!”

 

 

*****