Selma Lagerlöf 1929

Operafest 1929

När sagan blev sanning

Gammalsvenskby kommittén

A. Berencreutz 1929

 

Gammalsvenskbybornas öden i

Forn- och Nutid.

 

Av Anna Lenah Elgström, 1929.

 

 

Detta år har sett det som vi hoppas lyckliga fullbordandet av det kanske sällsammaste svenska missöde vår historia känner, i det ursprungligen från Dagö utvandrade Ukrainasvenskarna återförenats med rikssvensk stam. Det verkar som en saga och det är också en saga – det folkligt sagoaktiga bihang till Gutalagen, som kallas Gutasagan – man först finner en häntydan på en utvandring från Gotland till en ö vid Estland, som hette Dagabi. Moderna forskare, som t. ex. professor Birger Nerman, anse att Gutasagan i detta fall rör sig om verkliga förhållanden. Nerman tror sig kunna konstatera en folkflyttning från Gotland till Östbaltikum under tiden 400 – 850. Det äldsta historiska beviset för att svenskar existerade på Dagö är ett år 1470 daterat dokument, som befriade den svenska befolkningen därstädes från vissa utskylder till den Tyska Ordern, vilken sedan 1200-talet, då Dagö först erövrades av de kristna, innehaft ön. År 1563 trädde ju Sverige som bekant i besittning av Dagö, vilken Gustav II Adolf sedan sålde till Jacob De la Gardie – något som dock inte hindrade Carl XI att indraga till kronan. Efter det ryssarna år 1710 erövrat Dagö förklarades emellertid De la Gardies ättlingar, familjen Stenbock, genom kejserlig rysk ukas för dess ägare.

 

Det är med familjen Stenbock eller rättare sagt med den medlem av ätten, greve Magnus Stenbock, vilken på 1780-talet ägde godsen Hohenholm och Röick på Dagö, som öns svenskar först framträdde ur det dunkel tiden lade över småfolkets öden. Omgivna av livegna bönder, som de voro, skattade de svenska bönderna högt sin frihet och sin svenska härstamning – från Roslagen som de trodde – varför de ock med viss stolthet kallade sig rospiggar. Sedan Dagö kommit under ryskt välde, ville greve Stenbock icke respektera deras urgamla fri- och rättigheter utan behandlade dem som livegna. De vädjade till kejsarinnan Katarina, och slutligen också till Sverige för att påminna myndigheterna därstädes om det löfte Carl XI en gång givit deras fäder, nämligen att om de ville flytta hem skulle Sverige taga emot dem. De voro nu hemlösa; Stenbock hade sålt godset och ingen av de andra godsägarna ville hava med de nackstyva svenskbönderna att göra. Men då ett fartyg äntligen uppenbarade sig utanför deras kuster var det en rysk örlogsman, sänd för att hämta byborna till södra Ukrajna, Där de enligt en kejserlig ukas ”bebådats med nya bostäder”.

 

Den 9 augusti 1781 bröto de 1200 Dagösvenskarna upp för att anträda den långa färden, först med båt sedan 200 mil till fots ned till ”Turklandet”. Den nio månader långa resan med alla dess strapatser och lidande kostade 300 Dagösvenskar livet, senare forskning säger närmare 700 pers. och det var en dödstrött och utblottad skara, vilken den 1 maj året därefter (1782) äntligen nådde den trakt, tio mil från Dnjepers utlopp i Svarta Havet, där 13,000 hektar jord upplåtits åt dem.

 

Generalguvernören över Nya Ryssland, furst Potemkin, var dem en god herre. Han byggde dem förträffliga bostäder och tillät dem fri religionsutövning. Men byborna ha trots allt svårt att trivas. De voro icke vana vid den sydliga sortens jordbruk och livnärde sig först endast med fiske. Sjukdomar härjade så svårt bland dem att år 1785, återstod blott 135 människor av de 1,200 som lämnat Dagö fyra år förut.

 

År 1804 uppläto de ryska myndigheterna en del av svenskarnas jord till tyska kolonister. Men som om ej detta var nog begynte de tyska byarna omkring år 1860 en formlig kulturkamp gent emot svenskarnas språk och seder. Tyskarna hade de ryska myndigheternas öra; tyska präster och lärare tillsattes även i den svenska byn och en hård förföljelse begynte mot de byinnevånare, vilka alltjämt använde sitt modersmål i skolan eller i kyrkan. Men det var just genom kyrkan som bybornas svenskhet slutligen räddades.

 

Till 100-års minnet av deras förflyttning till Ukraina ville de bygga en ny kyrka i stället för den gamla träkyrkan. Men till följd av bristande medel gick kyrkbygget så långsamt, att tyskarna hånade dem och sade: ”Förr kommer det att växa hår på insidan av våra händer än svenskarna få sin kyrka färdig.” Genom en svensk militär, dåvarande löjtnant P. Tersmeden, fick man emellertid i Sverige kännedom om bybornas bryderi och Prins Carl lät föranstalta en insamling, vilken resulterade i 6,000 rubel, så att kyrkan äntligen under stora högtidligheter kunde invigas den 24 juni 1885.

 

Med dessa återknutna förbindelser med hemlandet randas bättre dagar för byborna. Den långa kampen med de fientliga tyska byarna domnade av och Ukrainasvenskarna njöto nu blott dess frukter – en ökad tillfredsställelse över att de, nu då Sverige tagit sig lite an dem trots alla svårigheter förmått bibehålla sin svenskhet. Förr hade byborna haft sitt lantbruk på 15 olika ställen; 1908 infördes efter svenskt mönster enskifte och många andra ålderdomliga seder och bruk bringades mera upp to date. Från Sverige fingo byborna åkerbruksredskap men också böcker, och högsvenskan upplevde en renässans som kyrk- och högtidsspråk. Den ålderdomliga svenska dialekten från Dagötiden förblev emellertid bybornas vardagsspråk. Men utan dessa två arter av svenskan talade byborna också ryska, ukrainska blev icke påbjudet förrän efter revolutionen, samt ibland också tyska. Denna relativa bildning förutsatte ett visst välstånd och före kriget var Gammalsvenskby också en ganska välmående by.

 

Klimatet var gott och innan kriget skövlade skogarna, som skyddat åkrarna från steppstormarna, gav den bördiga jorden under gynnsamma nederbördsförhållanden intill femtonde kornet eller mera. Byn sålde årligen ett par tusen ton spannmål. Vidare hade man vingårdarna vilka årligen lämnade mellan 40-50,000 liter vin som binäring, utom det traditionella fisket, svin- och annan boskapsavel. Svenskbybönderna voro särskilt kända för sin skicklighet som hästuppfödare, liksom deras kvinnor för sin händighet i all sorts vävnad och konstslöjd. Ett lugnt och patriarkaliskt liv, utmärkt för en allvarlig gammalsvensk fromhet gick alltså sin gilla gång där nere i den undangömda svensktrakten vid Dnjepers stränder, då världskriget bröt i n (1914) över den och vände upp och ned på bybornas tillvaro, som på många andra rasgruppers och hela folks.

 

Gammalsvenskby låg på en strategisk mycket utsatt plats. År 1919 och 1920 kom byn i frontlinjen resp. 3 och 6 månader. 15 bybor stupade i kriget. Men efter tyskarna kom Denikins och de rödas skaror; inbördeskrigets vågor slog samman över byn, och i dess spår följde laglösa rövarhorder ute blott för att plundra. Byborna kunde som sanna svenskar icke finna sig i detta skräckregemente utan organiserade sig som en liten armé med vakthållning och förposter. Vid många tillfällen slogo de tillbaka de anfallande, men ibland voro dessa dem för starka, och då måste allt vad manfolk hette ge sig på flykten för att rädda livet. År 1921 begynte så till på köpet en serie svåra missväxtår med ty åtföljande hungersnöd och hungersdöd.

 

Det har blivit sagt att Gammalsvenskby endast erinrat sig Sverige då byn kommit i nöd. Detta är orättvist, ty det finnes många traditioner i dess historia om bybor, vilka trotsat fängelset och Sibirien för att för Sverige tolka byns önskan att återförenas med Sverige. Bland annat fick den nuvarande byklockaren Simon Kotz’ farfarsfar Mats Rotas Magnus, också han klockare, anträda färden till Sibirien till följd av denna förbrytelse. Däremot är det sant, att byborna icke ha besvärat Sverige med några nödrop i oträngt mål.

 

Då de år 1921 och 1922 fingo hjälp av Sverige genom Svenska Röda Korset och Domkapitlet i Uppsala, räddade denna hjälp helt enkelt byborna att förgås av hunger. Året efter kom ännu en Röda Korsexpidition till deras bistånd och med den återvände byns hittillsvarande skollärare Kristoffer Hoas efter att ha blivit prästvigd av ärkebiskop Söderblom och mottogs som Gammalsvenskbys själasörjare.

 

Med honom och hans rikssvenska maka, Emma Skarstedt, vilket sänts ut av föreningen Kvinnliga Missionsarbetare för att verka som diakonissa i Gammalsvenskby, kan man säga att den längtan, Ukrajnasvenskarna känt sedan kriget att komma bort från sina olidliga förhållanden, fick ett bestämt mål – Sverige. Efter hjälpen med kyrkbygget kände ju byborna Sveriges intresse likt ett skydd och en tillflykt och en tillflykt och nödhjälpen år 1921 – 23 hade blott ytterligare stärkt denna känsla, som nu så varmt talade ur Kr. Hoas entusiasm för Sverige och ur hans makas tysta uppoffrande kärleksgärning. Kyrkan, prästgården och prästjorden liksom bybornas egen jord hade ju blivit nationaliserade och tillhörde numera staten. År 1923 slopades enskiftet och jorden fördelades proportionellt efter familjernas storlek bland alla gårdsägare.

15 % av jordarealen reserverades till betesmarker, och ett jordstycke på 30 hektar bestämdes till nya vingårdar i stället för de gamla, som kriget skövlat. Restriktioner infördes för antalet boskap och dragare. Ingen bonde fick ha mer än 2 hästar, annars riskerade han att bliva betraktad som ”kulak” (borgare). Men jordbruket gav på detta sättet litet eller ingen avkastning; i stället för att sälja säd fick byn mu köpa. Skatterna voro höga och då indrivningstiden närmade sig blev det jämmer i den fattiga byn, ty den, som inte kunde betala sina skulder, måste obönhörligen gå i fängelse.

 

Som alla Gammalsvenskbybor, vilka hade med utflyttningen till Sverige att göra, försäkrat: Till slut fanns ej annan utväg än flykt. Flykt till Sverige helst – om Sverige ville taga emot dem, annars till Kanada, dit 200 bybor utvandrat på 1890-talet, eller något annat land, ”ja, ända ner till hottentotterna” som en av dem sade, ”hellre än att stanna där vi gingo under både andligen och lekamligen”. Ty denna gång liksom på Dagö 150 år förut var det icke blott den materiella nöden mot vilken svenskättlingarna revolterade. Grundorsaken till deras önskan att lämna sitt ryska adoptivland var även nu först och främst den demokratiska frihetskärlek och rättstradition i svenskt lynne, som är äldre än till och med Gutalagen.

 

På bystämman den 13 juli i fjol (1928) fattade man alltså efter moget övervägande beslutet att söka få utresetillstånd från Ryssland för att mangrant resa till Sverige. Med detta beslut inleddes den årslånga dragkampen mellan Sovjet och Gammalsvenskby, vilket från bybornas sida fördes med okuvlig energi och en ingalunda obetydlig diplomatisk färdighet. Från november förra året voro underhandlarna pastor Hoas brorson, Gustav Hoas, och kyrkvärden Johan Buskas son, Johan Johansson Buskas.

 

Pastorn och kyrkvärden avreste nämligen då till Sverige medförande en petition till svenska regeringen om hjälp till byborna att bosätta sig i Sverige, undertecknad av byns samtliga manliga hushållare.

Den 9 februari detta år (1929) spelade byborna ut sitt sista kort genom att neka att mottaga vårsådden. Man var nämligen redan skyldig 5,000 rubel för utsäde, och ingen rysk undersåte får lämna Ryssland med dylika skulder obetalda. Man riskerade dock hellre svälten än man stannade kvar. Men den finge man också pröva på! Ty fastän Ukrajnas centralstyrelse den 25 februari äntligen beviljade utresetillstånd, var kretsstyrelsen av annan mening och det dröjde ända till slutet av juli d. å. innan byborna, varav nu över 60 % ledo hungersnöd, äntligen fingo besked. Även kretsstyrelsen medgav dem nu vad de begärde – fria pass för gemensam  utresa.

 

Under tiden hade ju de representanter byborna sänt till Sverige ingalunda varit overksamma. Genom ärkebiskop Söderblom m.fl. hade lyckats vinna vissa inflytelserika personer för sin sak och vid de förberedande undersökningar, som vederbörande redan på nyåret gjorde inom riksdagen och andra ledande kretsar, fann man intresse och villighet att hjälpa inom de mest olika läger.

 

Då besked äntligen kom att byborna fått tillstånd att lämna Ryssland togo Socialstyrelsen och Svenska Röda Korset initiativ till den s.k. Gammalsvenskby kommittén, vilken under Prins Carls ordförandeskap bildades den 25 juni 1929 av representanter för olika officiella institutioner och politiska partier liksom också av för saken intresserade enskilda. Från denna kommitté har som bekant sedan en vidlyftig organisation rullat upp sig, som knutit in Svenskbybornas framtid i flera offentliga verks omsorger.

 

Efter en sista gripande söndag i Gammalsvenskby med gudstjänst vid sina dödas gravar bröto byborna den 22 juli 1929 upp från den trakt, som i nära 150 år varit deras hem. De kommo inte alldeles utblottade till Sverige; i betalning för sina byggnader och redskap hade de fått 52,806 rubel. Vidare medförde de fyra järnvägsvagnar, lastade med personliga tillhörigheter. Men detta var ju blott en sorglig spillra av ett helt byalags egendom, som, fördelade på de nära 900 människor det var fråga om, inte kunde räcka långt. Att majoriteten av Gammalsvenskbyborna voro lantbrukare var ju en lycklig omständighet, då så många nya munnar till den svenska industriens redan överbesatta bord väl skulle berett större svårigheter. Inom jordbruket finnas ju betydligt flera möjligheter.

 

Först gällde det emellertid att skaffa våra nya landsmän tak över huvudet vid ankomsten till Sverige samt kläder och andra förnödenheter. Ett upprop utfärdat den 16 juli av diverse för saken intresserade kvinnoorganisationer, fick ett sådant gensvar att insamlingen på en månad inbringade icke mindre än 50–53 ton kläder och andra naturgåvor – allt slutligen samlat i Jönköping, där I 12:s f.d. kaserner upplåtits till bybornas första inkvartering. Efter att aftonen förut ha fått ett gripande mottagande i Trelleborg, anlände de dit bittida på morgonen den 2 augusti, varmt välkomnade av sina värdar, smålänningarna, liksom av det övriga svenska folket. Samma dag utfärdades ett upprop om en nationalinsamling för att skaffa byborna möjligheter till egen torva som egnahemsbrukare.

 

En tids s.k. ”studiearbete” var ju oundgängligt för de som lantarbetare skulle få sätta sig in i det svenska jordbruket. Sveriges offentliga arbetsförmedling har ju också lyckats bereda i det närmaste alla familjerna platser under höstens skördearbete. Men som slutmål se vi, så väl som de själva, deras samling i några större kolonier, vilket önskemål redan börjat förverkligas med svenskbybornas supponerade (ansett som sant eller sannolikt) urhem, Gotland, som första mål.

 

Nästa generation komma de säkert att inte längre vara gammalsvenskar utan svenskar. Men för att de unga komma att lämna boet, är det inte mindre viktigt att det funnits – en härd för den trohjärtade gammalfromma svenskhet, vilket är de utblottade och hårt prövade Ukrajnasvenskarnas vackra gåva till vårt land.

 

 

Källa:

Almanack för alla 1930.