Herman Wendell. Brev till Folkvännen 1881.

 

 

 

 

 

Den gamla skrivstilen ovan är lite svårläst, försöker att skriva om texten med en nyare och förhoppningsvis lättläst stil, men behåller den gamla stavningen för att påminna om att brevet är skrivet för mer än ett hundra tjugofem år sedan. Håll till godo! /Arvid Norberg.

 

 

 

Från svenskar i Ryssland.

Bref till Folkvännen.

Gammal-Swenskby d 23 juni 1881.

 

 

Gammal-Swenskby!  Det torde få af mina läsare förut hafwa hört, weta således ej häller hwar orten med detta namn ligger. Nåväl! Så heter den, såwidt hittills bekant är, sydligaste swenska bondby. Han ligger wid nedre loppet af den store floden Dnieper, wid pass 80 werst från dess utlopp i Swarta Hafwet - alltså i Syd Ryssland.

 

Den, som från Helsingfors ämnar sig hit, får färdas först med järnväg 2,302 werst (öfwer Petersburg, Moskwa, Kursk och Charkoff) till staden Nikolajeff, så på ångbåt 130 w. öfwer Cherson till Berislaff och slutligen med häst 15 w. från sistnämnda stad; i parentes sagdt en den snuskigaste man kan få se; hit till Gammal-Swenskby: alltså en wäg af sammanlagdt 2,447 werst.

 

Trakter av mångahanda utseende får man lära känna på vägen hit; ett är dock gemensamt: öfwer alt är marken flack. Wackrast är det  kanske wid Ischudowa (111 w. s. om P:burg), närmast norr om Moskwa (wid Shimki) och kring Charkoff samt wid Poltawa; mellan de två sistnämda städerne råder en yppig grönska.

 

Redan närmast söderut från Moskwa brusar bantåget fram öfwer stora trädlösa slätter, men de egentliga stäpperna möta dock ej förr än wäster om Poltawa. Wid Znamenka wilken banan söderut till Nikolajeff, och på hela denna sträkka, som har 222 werst längd, ser man idel slättland: ej ett trä, ej en kulle, men wäl här och hwar små kärrlika wattensamlingar, illa bygda bondbyar och kosackläger på den tröstlösa steppen. - Trän finner man däremot i dubbla alléer planterade på Nikolajeffs breda och stenlagda gator; det är mest s k ”sibiriska ärtträn”, som beskugga de hwit-limmade enwåningshusen, utanför hwilka om aftnarne familjens medlemmar samlas för att wid ett på ”trottoaren” uppslaget bord, gemensamt dricka sitt te eller taga ett spelparti. Som läsaren finner, ett ogeneradt lefwerne! Och will han därtill tänka sig barhufwade tärnor i månskensljusa kwällar wandrande från bord till ett annat, så har han en bild af sydlänskt lif för sig.

 

Likadan som kring Bug (hwid hwilken flod Nickolajeff är beläget) är naturen äfwen här kring Dnieper. Slätten, som småningom höjer sig från Swarta hafwet, är oöfwerskådlig och bevuxen med ett slags ljung-likt gräs, kallat ”golfgräs”. Flodbäddarnne äro ganska höga, på några ställen äfwen branta, och ej ens de prydas af naturen med någon wäxtlighet. I strömfåran därimot höja hundratals holmar sig och dessa äro bewuxna med sälg, pil, e.k. (etc.); wåra wanligaste trädslag (björk, al, asp, gran, tall) trifwas här alls icke.

 

Denna yppighet måste naturligtvis tillskrifwas wattnets inverkan; det icke blott följer holmarnas stränder och läskar tränas rötter, utan hotar äfwenofta att helt bortföra dem: ty på försommaren stiger floden alltid (han håller just nu på att sjunka), stundom t.o.m. så högt att ej ens topparne af de på holmarna wäxande träna skönjas. Han synes då wara flere werst bred - under flodtid passerande honom söder om Berislaff, tykte jag att han somligstädes war af 3 werst bredd.

 

Så hög flod skall det hafwa warit äfwen i maj år 1781, till hwilken tid denne bys häfder gå. Utarmade af tyskt adelsmanna-förtryck hade nämligen året förut 1,200 swenskar ? män, kwinnor och barn ? brutit upp från Dagö för att anträda wandringen genom hela Ryssland till denna af kejsarinnan Katarina (II) åt dem anwisade nya boningsort. På wägen ansatta af pest och hunger kommo efter nio månaders färd ? nyssnämda tid ? 300 personer hit; och hwad funno de? Ett öde land och en ingalunda inbjudande brusande flod! Dock ?när wattnet föll, blottades holmarne, och så wardt lif och arbete i ödemarken.

 

Så hög flod skall det hafwa warit äfwen i maj år 1781, till hwilken tid denne bys häfder gå. Utarmade af tyskt adelsmanna-förtryck hade nämligen året förut 1,200 swenskar - män, kwinnor och barn - brutit upp från Dagö för att anträda wandringen genom hela Ryssland till denna af kejsarinnan Katarina (II) åt dem anwisade nya boningsort. På wägen ansatta af pest och hunger kommo efter nio månaders färd - nyssnämda tid - 300 personer hit; och hwad funno de? Ett öde land och en ingalunda inbjudande brusande flod! Dock - när wattnet föll, blottades holmarne, och så wardt lif och arbete i ödemarken.

 

Desse swenske nybyggare, whilkas antal snarast förökades genom i krig tagne swenske matroser, innehade först ensamme en stor sträcka (6,000 desjätiner jord) här wäster om Dniepern. Men de öfwer alt i Ryssland sig utbredande tyskarne * funno wäg äfwen hit och hafwer på den mark, som äfwen tillhörde Gammal-Swenskby, ensamt grundlagt tre byar: twå protestantiska och en katolsk. Tillsammans med de luterske bildar wår by nu en församling.

 

* Bosatta i Syd Ryssland till ett antal af öfwer 100,000 själar; tyskarnes antal i hela Ryssland uppgår till 500 tusen.

 

Prästgården är i Schlangendorf, den wästligaste byn; swenska gudstjänster i Gammal-Swenskbys förfallna kyrka handhafwes av klockaren, en swensk bonde. Underwisningen i skolan, som sistlidna år besöktes av 82 elewer, därimot försiggår endast på tyska, hwilket wisserligen är orätt men som hittills warit oundwikligt, emedan swenske bildade män ej fått att fås. Nu har emellertid menigheten bedt mig uttala den önskan att erhålla en swenskfödd man hit, hwilken  kunde såwäl sköta gudstjänsten som meddela barna - underwisning på befolkningens modersmål. Han har att påräkna 120 desjätiner jord och minst 300 rubler om året, förutom fria husrum och tomt.

 

Detta är en sak, som allwarligen måste behjälpas, enär annars dessa wåre stam- och språkförwandter hotas med nationell undergång af tyskar och ryssar. Det är en anhållan, hwilken lika lätt kan uppfyllas af någon bland Finlands kyrkliga konsistorier som af Swenska Ewangeliska Fosterlands Stiftelsen; från båda hållen ha, så widt mig bekant är dugliga själasörjare och lärare utsändts till de swenska orterna i Estland och på Runö; och för att nämna föredömen: i Taurien (Krim) finnas estniska nybyggen, hwilkas lärare äro ej efter, tyskar eller ryssar. Måtte dessa ord råka godt - mottagande och wäl begrundas!

 

”Men huru lefwer man här i Gammal-Swenskby?” är en billig fråga, som läsaren kan ställa till mig. Swaret blir sådant att det måste lända nybyggarne till all heder. Reser man upp längs Dniepern, ses många byar längs stränderna: somliga alldeles kale hus wid hus uppradade längs strandbanken - de är alle ryske; - andre åter inbäddade i grönt löfwerk - de äro alle tyska och dess utom denne form är swensk.

 

Innewånarne hafwa, en hwar på sin tomt, planterat en stor trädgård; här i denna by wära mullbärs-, walnöts-, plommon-, körsbärsträn, aprikoser, akasier, popplar, fläderbuskar; en och annan har t.o.m. vinrankor, alla ha hummelgårdar, dess utom rosor, allehanda blommor och rotfrukter (kurbetser, cikoria) osv.

 

Husen uppförda af rappade kalkstenar och försedda med höga tak i götiska kyrkostilen (liksom på Dagö och öfwerhufwud i Est- och Liflands swenska bygder) inrymma 2 á 3 stora rum utom ”stugan”; golfwen städse af stampad lera. När man så rör sig i byn, wet man inte af steppen; och går man ut på denna till en närbelägen hög kulle (som påstås vara en gammal Turkisk graf, liksom här wid stranden wisas minnesmärken af forna murar, som tillhört ett turkiskt läger) så har man en härlig utsigt öfwer slätten, byarne och floden.

 

Denne by hwars yttre i korthet beskrivits, räknar 40 gårdar, inhysande 80 familjer, som räknar sammanlagdt 534 personer: 294 män och 240 kwinnor. Detta är således antalet af de swenskar, som nu i hundra års tid bebott och odlat land långt in i ”djupa Ryssland”, wid den för skandinawerne i hedenhös icke obekante ”Dnieperns” strand ** sitt språk och sitt swenska wäsende hålla de troget wid; frimodiga och wänner af oberoende äro de -  hwarför äfwen deras hersklystne tyske grannar ej nog kunna uttömma sin wrede öfwer ”den swenska halsstarrigheten”.

 

Raske äro de till sitt wäsende, smärte till wäxten (något som kännetecknar alle swenskar lika wäl i Finland som i Swerige), ansigtsformen långsmal och hos kvinnorna litet rundlett, hårfärgen brun eller gul - du finner käre läsare, att desse dine stamfränder här nere äro liksom wi här hemma. Och det kan ej annat wara: ty giftermål med tyskar eller ryssar ingås öfwer hufwud ej - endast 4 blandade äktenskap hafwa ingåtts, af hwilka dock blott ett par bosatt sig inom byn. ”Wi äro, wilja och skola wara swenskar, om det än är aldrig så illa” har jag här ofta hört sägas och då tänkt för mig själw: ”det här bör efterföljas af den befolkning i Finland, som är swensk, emedan hon från urtid warit så, ehuru wisst folk nu för tiden säga: att hon ej får tänka därpå - emedan de tycka att Wår Herre borde ha skapat oss annorlunda.

 

 

***********************

 

När detta skrifwes ha wi ”swenska midsommaraftonen”. Men icke som hos oss i norden! Inga eldar - det är naturligt:

ty här räknar man efter ryska stilen och har alltså Johanneskvällen först efter 12 dygn - men ej heller några ljusa nätter. kl. 8 går solen ned och kl. 4 stiger hon upp; wid mulen wäderlek äro nätterna ramswarta, men är himmelen molnfri, ser man ett klarare månsken eller en mer strålande stjärnglans än någonsin hemma hos oss. Tiden wid solnedgången och närmast därefter är eljest nästan den enda njutbara delen af dygnet sommartid här för en nordbo, ty på dagen råder en fruktanswärd hetta, som ej ens blåsten hindrar; aftnarna och nätterna därimot äro ljumma och fyllda med väldofter. Äfwen skall man här wid rågskörden, som infaller under högsommaren - han skall begynnas i nästa wecka (höet är redan intaget), mest begagna sig af månljusa nätter till arbete. I förbigående sagda ligger både åkrar och ängar på ett afstånd af 15 werst norrut från byn. Under sistlidna wecka har utarbetat i någon mån förstörts af åskbyar med regn som uppstigit från Swarta Hafwet och åtföljes af skarpare blixtar än jag tillförne sett.

 

** De skandinawiske ”wäringarne” brukad vid sina färder till Miklagård (Konstatinopel) först fara uppför Düna, sedan draga skeppen en sträcka öfwer land och sedan segla eller ro nedför Dniepern till Swarta Hafwet. Men ? ”midsommarnatten” har inneburit; stjärnbilderna lysa klart, wintergatan går som ett silverbälte öfwer den djupblå himmelen. Winden susar sakta i trädens kronor ? alt hwiskar ”god natt”. Detsamma önskas ock Eder, som följt mitt långa bref ända till slutet, af

 

H. W.

(Docent Herman Wendell)

 

 

******************************************^*

 

 

Tidningsklipp Nya Pressen (Finland),

Torsdag den 1 oktober 1885.  

 

 

Till Gammal-Svenskby i Chersonska guvernentet af Sydrysslands kommuner såsom redan härförinnan i Nya Pressen omnämnts, kommer folkskolläraren Johannes Wendell i dessa dagar att afvresa, för att der, på församlingens anhållan, verka som skollärare.

 

Nämnda koloni grundades år 1782 af vidpass 1,000 från Dagö avhyste bönder af svensk börd, åt hvilka ryska regeringen anvisade ett område af några tusen desjatiner vid Dnjeperns strand. Till en början synes kolonin haft svårt att acklimatisera sig, enär dess numerär i slutet af förra århundradet uppgifves hava nedsjunkit till ett par hundra personer. För närvarande räknar Gammal-Svenskby församling öfver 500 medlemmar.

 

Med anmärkningsvärd motståndskraft har densamma förmått bevara sin nationella egendomlighet, oaktat kring-hvärfd af mäktiga folkslag, såsom slaver och judar samt nödgat inom sitt ursprungliga område upptaga tre tyska byar, Schlangendorf, Mühlhausendorf och Klosterdorf, enhvar hysande en till antalet jämnstark befolkning med Gammal-Svenskby.

 

Grannsämjan mellan svenskar och tyskar har icke alltid varit den bästa, särskildt under det sista årtiondet, af orsak att tyskarna velat i och för uppförandet af en lutersk kyrka å det tyska byområdet tillgodogöra sig en till 6,000 rubel uppgående byggnadsfond, som Gammal-Svenskby församling inom sig efterhand ihopbragt.

 

Bekant är den framgång hvarmed denna församling för några år sedan gjorda vädjan till stamförvandter i norden om bidrag till en egen kyrkobyggnad af sten lyckades den 12 juni g.st. (gamla stilen)

 

Detta år hade församlingen glädjen att se sin älsklingsidé förverkligad med Kyrkans invigning. Tills vidare saknar kyrkan prest, men enligt uppgift har församlingen godt hopp om att snarast erhålla sådan. Intill dess är skolläraren skyldig att leda gudstjensten samt verkställa sådana kyrkliga förrättningar, hvilka af äfven icke prestvigde kunna utföras, såsom dop och jordfästningar. Derjemte är läraren kolonins byskrivare.

 

Öfvertygad om att denna från öfvriga stamförvanter kastade folk-kvarlefva som trots sitt fåtal, sin fattigdom och omgifvande svåra förhållanden i öfvrigt, vidhåller sin nationalitet samt betraktar sitt svenska tungomål och sin svenska kultur som den dyrbaraste arfvedel från flydda tider, skall af dessa bildningsvänner i vårt land omfattas med varmaste intresse, ville jag påpeka att ett tillfälle nu vore förhanden att ådagalägga detsamma. Särskildt torde sällskapet "Svenska folkskolans vänner", som redan tillforne ihågkommit Gammal-Svenskby med försändelser af folkskrifter, vara i stånd att med folkskolläraren Wendell till nämnda församling öfverstyra nyttig folklig litteratur samt skolmaterial, hvaraf behofvet dersammanstädes är uppenbart.

 

/ C.F.V.

 

 

***********************************************************************