Resa Gammalsvenskby

Besök i Gammalsvenskby, Ukraina 1994/1.

Text: Inga-Lill Richardsson, f.d. Distriktsköterska och skolkurator.

Första gången jag hörde talas om Gammalsvenskby var   år 1975 när jag på en kryssning med "Bore Star" till

Cap Verde öarna och Senegal träffade Arvid Norberg från Sollentuna. Arvid berättade att han var född i Gammal Svenskby, vid floden Dnjepr i Ukraina. En liten by med svenskättlingar allt sedan 1782. Hans föräldrar, mor Maria (f. Andreasdotter Utas) och pappa Kristoffer Pettersson Norberg, hade ett litet jordbruk ute på stäppen i "Nibin".

Efter svåra umbäranden i omvälvningarnas Ryssland, med krig, revolution, överfall och hungersnöd fick den lilla folkspillran hjälp från Sverige med förgrundsgestalter som Prins Carl Bernadotte och Ärkebiskop Nathan Söderblom, vidare genom Röda Korset, Rädda Barnen, Kvinnliga Missions Arbetare (KMA), Örebro Missionen samt Östersundsposten (ÖP), genom Effe Magnusson.

Eftersom jag själv är född i Östersund väcktes mitt intresse över att "min tidning" samlat in pengar till detta ändamål åren 1928-29. Jag har läst om detta i boken "Bland Rysslands folk" av Wilhelm Sarwe. Nu finns senare böcker att tillgå av Jörgen Hedman och Lars Åhlander, men den första boken fängslade mig mest.

Bekantskapen med Arvid blev för mig porten till Gammalsvenskby. Jag hann möta båda föräldrarna. Mor Maria berättade om hur hon längtade till Sverige trots allt det okända. När man sålde sina kor, hästar och bohag fick man inte "många pengar". Alla visste ju att man bestämt sig för att fara, så priserna blev låga. Inte kunde man ta med sig så många ägodelar heller, pappa Kristoffer bär en "tjemodan", (väska) i handen med det allra nödvändigaste och håller dottern, Karin 2 år, i den andra handen. Mor Maria bär ett knyte och jag vet med bestämdhet att två silverskedar finns med som minne från det gamla hemmet. Hon håller äldste sonen, Arvid 4 år, i handen och bär dessutom på sitt tredje barn, sonen Karl-Erik, som kommer att födas i Sverige. Maria lämnar Gammalsvenskby utan att blicka tillbaka. Här finns alltför många sorgesamma minnen. Hon blickar framåt och tror på framtiden.

Svenskbyborna och deras ankomst till Sverige har andra skildrat. Deras liv i Sverige från 1929 och framåt bör de själva berätta om. Den första generationen är nu borta. Äldst i Arvids släkt är Julia Norberg, nu 93 år gammal, och boende i Bankeryd utanför Jönköping. Julia är Arvids ingifta faster genom Kristoffers bror Petter. Kristoffers syster, Maria Karlsson 81 år, bor också i Jönköpings närhet liksom hennes barn och barnbarn.

Ukraina har nu varit fritt från Ryssland i tre år, och vi beslutar oss för att göra den länge efterlängtade resan dit med Arvids pålitliga Volvo.

Visum, försäkringar, färdhandlingar av alla slag, allt har planerats väl av Arvid, ja han har t.o.m. förberett sig med kvällsstudier i Ryska. Någon av oss måste ju kunna läsa vägskyltarna.

Bil och takbox är packad till bristningsgränsen med kläder, skor, matpaket och presenter. Vi har vatten i plastdunkar samt torrskaffning med oss för att undvika att bli magsjuka under resans gång. Färden går till Oxelösund, där vi embarkerar färjan mot Gdansk. Efter tullkontroll i Gdansk åker vi mot Warszawa - Lublin och gränskontrollen i Hrebenne.

Nu har vi kommit till Ukraina och styr vidare mot Lwow - Vinnica - Uman - Kirovograd - Krivoj Rog och så efter fyra dagars resa når vi Berislav. Här finns inga vägskyltar utan vi drar oss öster ut, ner mot kullarna vid Dnjepr och tittar efter kyrkan med dess torn och kupol. Äntligen ser vi kyrktornet som lyser i eftermiddagssolen. Vi kör fram efter bygatan, här är det. Trots skrämselhot om beväpnade banditer, maffia och "straff" är vi så äntligen framme vid målet, välbehållna och trötta.

Den förste som vi möter är Johannes Malmas, han visar oss var Emil Norberg bor. Huset ligger snett emot hans eget. Vi kör in genom den vackra blå grinden och där vinrankorna ger en behaglig skugga över den kringbyggda gården. Hundarna skäller, ankor och höns kacklar, tuppen galer. Här är liv och rörelse, vi känner oss välkomna. Ryktet om vår ankomst har löpt före oss, ingen är förvånad, man har väntat på oss.

Emil och Maria har två hus på gården. Vi får välja ett rum i det stora huset, ett vitkalkat enplanshus med blåmålat trä runt dörrar och fönster. Huset har ett stort rum där vi alla äter, ett finrum med en spegelbyrå, bord med plyschdukar och fotografier. Två sovrum med järnsängar och stora broderade dunkuddar som vi inte kunde förmå oss att använda. Vi är trötta och smutsiga efter den långa resan så vi beger oss genast ut till vattenkranen på gården för stortvagning. Rent härligt kallt vatten, det är bara att öppna kranen. Vi hänger upp en plastskopa som kommer till flitig användning, det är mestadels över 35 grader mitt på dagen.

Emil blir vår guide. Vi besöker sjukhuset, läkarmottagning med skilda avdelningar för män och kvinnor, mödravårdcentral samt tandläkarmottagning. Den manliga avdelningen har en manlig läkare och den kvinnliga avdelningen har en kvinna till läkare. Det är spartanskt möblerat men rent och snyggt. Prästen Kjell Knutas från Skara har med bistånd från Lutherhjälpen, Kvinnliga Missions Arbetare, Röda Korset med flera, organiserat transporter med förnödenheter till sjukhus, skola och skolbespisning.

På sjukhuset möter vi Valija, en ukrainska, som blir vår ciceron och visar oss allt som kommit från Sverige.  Valija önskar också komma i kontakt med sin mormors syster, Tanja Krakowskis familj i Sverige men det får inte kosta "mycket pengar". Fin kontakt etableras, Valija besöker oss senare på kvällen och överlämnar ett åldrat foto på mormoderns syster med familj, f.ö. det enda kortet hon ägde på familjen.

Arvid lovar att göra sitt bästa för att hitta hennes släktingar, samt att återsända kortet. I skrivande stund kan jag berätta att Arvids forskning ledde till Jönköping där hans faster Julia Norberg (Jula bilka) genast kände igen familjen på kortet och berättade att de heter Utas. Föräldrarna var döda, och deras sex barn bodde på olika håll i Sydsverige, flertalet dock i Jönköpingsområdet. De är ombedda att tänka på sina avlägsna släktingar, med mat- och klädpaket samt några dollar då och då.

Vi blir också bekanta med Lilli Hansas, änka 72 år, som är en glad humorist. Hon har en get som heter Kwita, gris, ankor och höns. Lilli sköter allt själv, odlar potatis och grönsaker samt hugger ved för vinterns behov. Hon bakar kakor och bullar i en hemmagjord lerugn ute i kokhuset. Är alltid tidigt uppe och sent i säng. Lillis ende son drunknade i Dnjeprfloden, men hon har sonhustru och ett barnbarn i Berislav, som regelbundet kommer på besök. Lilli är vår "star" och förekommer ofta på vår videofilm då hon är trevlig och alltid pigg och glad.

På lördagskvällen besöker vi den nyrenoverade, tidigare svenska kyrkan för aftongudstjänst. Kyrkan invigdes första gången 1885 och var en gåva från Röda korset i Sverige.

Den har nu fått en lökkupol på taket, blivit ortodox med egen präst. Tyvärr blev det ingen "vesper" eftersom prästen hade prominenta middagsgäster. Vi hade ändå tur, ty mitt emot kyrkan hör vi högljudda röster som talar svenska bakom en trädgårdsmur. Arvid bultar på grinden och ropar "bor det svenskar här" och ut kommer Melitta Fredriksdotter Prasolov f. Portjé och Elin Mattiasdotter Annas f. Buskas. Melitta är änka och Elin är gift med Gustav Gustavsson Annas. Det visar sig att när Melitta och Elin tillsammans med sina föräldrar reste till Sverige att de for med samma båt som Arvid och hans föräldrar 1929. De hade kanske varit lekkamrater, men ingen mindes något om detta. Nu har vi lärt känna ytterligare två nya familjer. Det är inte lätt att skaffa nya bekanta, då man gärna säger att det inte bor några svenskbybor i närheten.

Söndag morgon besöker vi kyrkan på nytt. Vi tänder ljus för att minnas och hedra våra nära och kära som gått bort. Kyrkan är prydd med Ikoner och Helgonbilder. Dörrarna är öppna, ute hörs fåglarna kvittra, genom fönstren bryter solstrålarna in och lyser på de församlade kyrkobesökarna som hela tiden står upp. Här finns inga bänkar som hos oss, utan endast några få efter den långsida som vätter mot Dnjepr. Från läktaren hörs den mest ljuvliga körsång. Gripna av sången och stundens allvar faller en och annan tår. Det är i den här kyrkan Arvid döptes för 69 år sedan. Efter en stund startar en bandspelare och förmedlar Guds ord på ryska till allmänheten som då och då gör korstecknet.

Nytt mässfall då prästen Kvitko är "indisponerad" efter lördagens middagsbjudning för ambassadgäster. Djupt besvikna på den ortodoxa prästen lämnar vi kyrkan och beger oss nu till tyska kyrkan i Schlangendorf, som ligger två km längre bort och där högmässan startar en timme senare.

Även denna kyrka har Sovjetregimen lyckats rasera.

Den invigdes den 29 juni 1887, två år efter den svenska.

Nu står den tom, utan torn, saknar golv, tak och fönster. Restaureringen pågår för fullt, vilket byggnadsställningar och material omvittnar. Vi kan på plats konstatera hur en antikristen regim, under mer än sjuttio år, inte lyckats ta död på den kristna tron. Nu får vi vara med om en Gudstjänst i fria naturen och med den blå himlen som helgedomens tak. Ett stort lövträd låter sin skugga vila över församlingen, bladen rasslar för vinden, fåglar flyger kors och tvärs, på Dnjepr glider några segelbåtar sakta ner mot Kachovka. Församlingen sitter på träbänkar och längst fram skolbarn, klädda i sina bästa kläder, svarar för körsången. Framför dem finns ett enkelt altare med vit duk, blommor och ett vackert kors. Vid altaret, vänd mot församlingen, står en äldre tysk präst, F.W. Schmidt, 82 år, och tolken Elsa Kozenko f. Utas.

På långt håll vinkar prästen ivrigt åt oss att deltaga och anvisar sittplatser. Ståtlig och med den svarta prästkappan fladdrande för vinden predikar han över "Jesu fiskafänge vid Genesarets sjö". Han gör det med sådan inlevelse och tro att jag innesluts i liknelser och Guds ord, fastän jag inte förstår tyska.  Barnkören sjunger flera psalmer vars melodier vi känner igen. Med psalmen "Närmare Gud till dig" avslutas Gudstjänsten. Vi har upplevt en präst och predikan som alltid kommer att finnas med oss.

Det är varmt i Ukraina, solen skiner hela tiden, vi badar i Dnjepr nästan varje dag. Vid middagstid, nere vid stranden, söker Viktor Norberg reda på oss. Han vill bjuda oss på middag, eftersom Arvid tidigare ordnat med "inbjudan" för honom och hans fru Anna att besöka Sverige.

Med inbjudan menas en skriftlig sådan författad på ryska med formella uppgifter. Denna handling måste sedan legaliseras hos Notarius Publicus, Utrikes departementet, Sovjets ambassad och därefter kunde den sändas till Ukraina. Arvid har också inbjudit Anna Portjé med sonen Viktor på besök, vilka för övrigt var de första svenskbybor från byn i Ukraina som gästade Arvid och Sverige. Anledningen var att Anna Portjé och Viktor Norberg visade den raserade kyrka, vilket inte var tillåtet på den tiden, vid Arvids fem timmar långa första återbesök i byn 1988.      

En dag besöker vi Johannes och Anna Portjé (f. Norberg) som bor i Schlangendorf. Man har tidigare berättat för oss att familjen Portjé inte fick bosätta sig i byn efter kriget då Johannes tidigare varit medlem i "partiet". Anna har svåra besvär med sina njurar, men vill inte operera då hon inte riktigt litar på läkarna. Ryktet sade också att familjen skulle ha det gott ställt, men av detta såg vi inget, utan snarare tvärt om.

Vi har också träffat ”Kiris Johannes” Utas med fru Tanja. Här bor också Johannes ogifta syster Emma Utas. Johannes har glömt bort att tala svenska så vi missförstår varandra rätt ofta. Han äger en jeep som han använder när han åker ut på stäppen till sina bikupor. Kvällen före vår hemresa fick vi var sin "banka" av den finaste honung som avskedsgåva.

Mitt emot Emil Norberg bor hans svärmor, byns äldsta kvinna, 89-åriga Agafia Hoas, f. Luzenko.

Hon har tidigare varit gift Mengel med vilka hon har döttrarna Maria (Emils fru) och Agatha. Senare föddes sonen Andreas Hoas. Agafia bor ensam i eget hus med härlig utsikt över Dnjepr. Huset omges av fruktträd och en halvt igenvuxen trädgård. Här skulle jag gärna vilja ha ett sommarhus. På tomten finns en jordkällare, över 200 år gammal, med ett välvt murat tak. Där nere är det riktigt svalt trots 35*C utomhus. Agafia har en ynklig pension om US $4 per månad och har det liksom alla ensamstående mycket knapert. Hon äter vanligtvis middag hos Emil och Maria.

Agafia eller "Haschka", som hon också kallas, kommer ihåg var Arvids farfar, Petter Greisson Norberg, hade sitt hus. Vi fortsätter bygatan upp mot Klosterdorf och på vänster sida hittar vi tomten som fortfarande har rester av grunden till det hus där Arvid föddes. På tomten finns ett litet sommarhus som ägs av Elsa Kozenko (tolken) som vi träffat tidigare. Där växer också päron- och äppelträd samt ett stort valnötsträd, ett vårdträd som välkomnar oss. Jag tar foton av Arvid, där han står i trädets skugga, en besökande ättling till de generationer Norberg som levat och dött här.

Det är märkligt att stå här och tänka på, Mats Karlsson Norberg, den soldat som stred för Gustav III, vid "Viborgska Gatloppet" i Finland 1790. Blev tillfångatagen av ryssarna och deporterad till Feodosia på Krim. Några år senare skulle han och ytterligare ett 30-tal krigsfångar friges, av Katarina II i Ryssland, mot att de bosatte sig i byn vid Dnjepr. Några få gifte sig med svenska kvinnor, bildade familj och blev bofasta här, men glömde inte Sverige och sitt svenska modersmål. Idag lever släkten Norberg vidare medan de övriga fallit bort.

Emma Malmas f. Herman, 76 år, och systern Anna Utas, 82 år, bor också vid bygatan snett emot kusin Emil Norberg. Här bor även Emmans son Johannes med fru Katarina. De bor i två hus med utsikt mot "stadsbackan" och Dnjepr. Emma har nyligen haft hjärnblödning men är nu på god bättringsväg. Malmas har besök från Sverige av familjen Anders Andersson. De har en buss, ombyggd till husbil, och skall stanna i fyra veckor.

Vi hade hört i Sverige att det skulle finnas en handikappad pojke i byn och gjorde därför förfrågningar, men ingen visste något. Man vill helt enkelt inte berätta att det finns handikappade. På omvägar, efter många förfrågningar, hittade vi den vi sökte. Det visade sig vara en släkting till Emil. Ina (Inga) Chepiljak f. Norberg, 54 år, bor med sin familj, make och fyra barn, i Mühlhausendorf. Hon hade tidigt fått en handikappad son, Valera, som nu är 32 år. Han kunde varken tala eller förflytta sig på egen hand. Det är tungt och arbetsamt för anhöriga att vårda handikappade i hemmet utan tillgång till hjälpmedel som lyft, rullstol, blöjor, cellstoff etc. Trotts alla besvärligheter var Valera ren och välskött.

Vi gör ett besök hos Arnold Hansas som drömmer om att emigrera till Sverige eller Tyskland. Arnold talar mycket bra svenska. Han får en brun kostym, rosa skjorta, slips och skor för att få bättre självförtroende när han skall besöka ambassaden i Kiev. Han har i vart fall en dröm om ett bättre liv än det han har i Ukraina.

Med Emil som vägvisare har vi besökt "lillebror" Oskar Norberg, 58 år, med fru Signe i Majak. Deras yngsta dotter och barn är också på besök, hon vill gärna flytta till Sverige. Oskars hus har en stor välordnad tomt med många fruktträd, bärbuskar, köksträdgård och stort potatisland. Det ligger på en sluttning ner mot Dnjepr, tyvärr finns ingen badplats här ty det är mycket djupt. Oskar äger också en traktor med grävskopa, plogar etc. Han är således egen företagare.

På våra vandringar i byn har vi besökt Emils systrar, Alvina med make Johannes Bila, och Emma Annas 79 år och änka. Emma bor tillsammans med svärdottern Anna (f. Hoas), styvdotter till Agafia Hoas. Annas mor hette Kristina Kristiansdotter Tinis. Anna talar en utmärkt gammalsvenska eftersom hon inte varit i Sverige. Hon har tre vuxna döttrar, Galina, Ludmilla och Tanja samt barnbarn. Anna är glad och öppen trots många sorger och svårigheter. Hon erbjuder mig, att nästa gång vi kommer på besök, komma och bo hos henne då hon känner sig som en syster till mig.

Under vistelse här i Gammalsvenskby har jag fått smaka på allehanda maträtter som är speciella för svenskbyborna.

Jag har ätit varnekar, alliskar, bortz, piroger, syltkakå och hembakat ukrainskt bröd. Varnekar liknar "kams" men är fylld med färskost. Ukrainsk bortz eller kålsoppa som man också säger, kokas på nötkött eller kyckling, strimlad vitkål, skivad rödbeta, morötter och potatis i bitar, tomater, hackad lök, lagerblad, hel kryddpeppar och salt.

Det hembakade brödet är en stor, hög bulle och är mycket gott till soppan. Det finns inte jäst att köpa så man får göra den själv. Den tillreds av humleblommor som slås över med hett vatten som sedan får stå och jäsa. Därefter blandar man i vetekli eller mjöl som suger upp vätskan. Av blandningen gör man "ribblar" eller små rimpor som får torka i solen. När man vill baka tar man en näve ribblar och löser upp det i vatten. Silar blandningen och tar vara på vätskan som används som degspad. När degen är färdig måste den jäsa över natten ty processen är långsam. Det här receptet har jag fått av Anna Annas som bakar ett utmärkt gott bröd.

Det bjuds ofta på vin eller vodka, men vi håller oss helst till det rena, goda källvattnet eller "sock", saft ofta gjord på körsbär.

Hemma i Sverige talar man om alkoholism här nere, visst finns det missbrukare, men man glömmer att tillägga att det inte finns mediciner att köpa, för att lindra värk i kropp och själ eller livets sorger. Vad gör man då? Ligger inte vodka-flaskan nära till hands för att döva smärtan?

Mera anmärkningsvärt är det då, att många besökande svenskar går från hus till hus och gästar tills vodkaflaskorna är tomma. Vodkan är dyr även här. Man vill vara generös och bjuda de långväga gästerna på det bästa man har av mat och dryck. Detta tillhör deras kultur, vilket allt för många inte förstår. Hur man springer runt och samlar ihop till ett dignande matbord nämner man inte, ingen frågar ju om det.

Vid slutet av vår vistelse kunde vi se bakom den solbelysta fasaden att det mesta av livets nödtorft saknades. Många äldre gick barfota eller i tofflor hopsydda med snören och i utslitna kläder. Inget fanns heller att köpa i byns affär. Kvinnorna hade i bästa fall $3-4 i pension, en elitarbetare upp till det dubbla. Pensionen räcker inte ens till för att köpa bröd. Här gäller det att vara självförsörjande, odla potatis, majs, lök, grönsaker etc. Föda upp höns, ankor, gäss, gris, get eller ko för eget bruk, samt kunna byta eller sälja för att skaffa kläder och skor.

Efter att ha gästat Emil och Maria en vecka är det dags att återvända hem. Veckan har varit händelserik på många vis, vi har mött många bybor, fått en inblick i vardagen under den glättiga ytan och upptäcker vemod och fattigdom.

Hemresan går via Cherson - Nikolajev - Odessa - Uman - Vinnica - Lwov - Segini/Medyka - Krakow - Warszawa - Gdansk, färja till Oxelösund och hem till Stockholm.

Efter att lyckligt och väl kommit hem från vår "juli-semester" längtade vi efter en välbehövlig vila. Vi fick nu tillfälle att analysera och begrunda vad vi upplevt. Bristen på kläder och skor var skriande, ett par skor kostade ett års pension. Men vad gör de pensionärer som kommit i "kläm" och inte hade någon pension? Visserligen hade resan varit tung och krävande, men ändå insåg vi att vi måste göra en ny resa, före vintern, med varma kläder och skor.

Genast vänder vi oss till släktingar, grannar, vänner och bekanta med önskemål om varma kläder som pälsar, kappor, jackor och skor. Vi är inte blyga i våra önskemål, här behövs mediciner och förband, hushållsredskap, sybehör, knappar, sytråd, blixtlås, symaskins- och synålar, allt över en rostig spik är av värde i byn.

Hemma i Östersund börjar jag genas ringa och informera mina vänner, grannar och bekanta om att en ny resa var på gång och att vi behövde förnödenheter av alla slag. Jag har ett par skor som måste lagas och går till skomakaren, jag råkar i förbigående nämna att jag skall resa till Gammalsvenskby med kläder, skor etc. som vi samlat ihop. Skomakaren försvinner ett ögonblick och kommer tillbaka med fyra kassar med lagade skor som inte avhämtats och frågar om jag vill ha dem. Det är nästan så jag "svävar på moln" när jag får skor värda många tusenlappar. Jag har också berättat och visat bilder från Gammalsvenskby i föreningar både i Östersund och Sundsvall.

Min dotter Heléne som bor i Falun kontaktar sina vänner och grannar och berättar om vår förestående resa. Av Helén får vi i en mängd barnkläder och leksaker som vi saknade tidigare och grannar kommer kläder och skor.

Av Torbjörn, Arvids son, får vi många lyxprylar som TV, video, radio med skivspelare, bandspelare och en nästan oanvänd cykel med massor av finesser. Cykeln tillhör egentlige sonen Tobias, som nu studerar i USA. Torbjörn är så engagerad i vår resa att han hos Norsk Hydro utverkar bensinpengar till Arvid.

Efter idogt sökande hittar Arvid hos "Bålsta Släpet" en täckt släpvagn som han bedömer vara lämplig för vårt behov och den långa resan till Ukraina. Han bokar vagnen för fyra veckor till månadsskiftet sept./okt. Arvid får nu bråda dagar, det gäller att på nytt boka biljetter, ordna försäkringar, färdhandlingar, visum m.m. Bilen måste till verkstad och servas för ytterligare en dryg 5 000 km tripp. Han måste åka runt och hämta hem hopsamlat "gods" till sitt garage. Här kommer Norsk Hydros bensinkuponger till stor nytta, det är 600 km till Östersund, 400 km till Sundsvall, 250 km till Falun från Stockholm och det blir ett flertal resor fram och åter. Sedan är det dags att samla banankartonger till packning av alla gåvor.

En vecka före vår avfärd åker jag till Stockholm och vi börjar sortera och packa kartong för kartong och skriver namn på person eller familj som den är ämnad till. När alla vi känner fått sitt sorterar vi i storlekar, för barn, kvinnor och män, för att lättare hitta och fördela när vi är framme.

Nu är tiden inne att hämta släpvagn och göra klart för lastning. Vi har bett Gunnar Buskas i Tumba att komma och hjälpa oss med lastning av bil och släpvagn. Gunnar undrar om vi verkligen tror att det är möjligt, att få plats med alltsammans, vilket Arvid är tvärsäker på. Först lastas alla ömtåliga saker som TV, radioapparater, video, bandspelare, engelska lingaphone kurs, kaffebryggare och tekokare i Volvons bagagerum. Takboxen som rymmer 500 liter fyller vi med skor. På släpet lastar vi c:a 80 banankartonger med kläder och skor, ett par skinnfåtöljer, tre tvättfat med kranar, ett par små rostfria diskbänkar, fem stolar och ett bord av plast, toa-sittsar, kokplattor, tvättmedel, mattor m.m. Överst på alltsamman lägger vi cykeln.

Nu återstår att göra inventarieförteckning, samt översätta den till engelska, för att underlätta tullbehandling vid de olika gränsstationerna. Vi väntar till nästa morgon med att stuva livsmedel, vatten, torrskaffning, etc. samt vårt personliga bagage. En sista kontroll av pass, visum, bilens färdhandlingar och försäkringar. I Ukraina gäller ingen stöld eller skadeförsäkringar på bil, släp eller gods.

Den 28 sept. dagen efter Estoniakatastrofen åker vi med polska färjan "Rogalin" från Oxelösund till Gdansk. Alla flaggor är halade på halv stång och stora svarta rubriker fyller förstasidorna i morgontidningarna. Vi reser allvarliga och med bävan i hjärtat. Natten över Östersjön blir gropig, vågorna går höga. Välbehållna anländer vi till Gdansk, resan genom Polen går bra. Vi tankade bilen, köpte vatten och åt före gränsövergången då vi inte ville riskera att bli magsjuka av förorenat vatten i Ukraina. Vi levde nu på medhavd torrskaffning. Denna gång blev resan en hel dag längre på grund av otaliga stopp och "straff", böter. Vägarna i Ukraina är urdåliga men släpvagnen och bilen höll ihop trots många gropar i vägen. Denna gång körde vi raka vägen till byn över strandvägen i Berislav, genom Schlangendorf och direkt till Emils syster Emma Annas. Här får vi bo i eget hus, som vi fyller med vår värdefulla last av kläder, skor, radio, TV, video etc.

Nu har vi möjlighet att visa vad vi filmat vid tidigare besök. Videovisning varje kväll i storstugans finrum gjorde det möjligt för oss att lära känna och träffa ännu flera behövande. Inte bara svenskbybor, grannar, sjuka och ensamma gamla. Varje kväll kunde vi bjuda på choklad-konfekt som vi fått i gåva av Peter Albihn. Ja tack och lov för konfekten, den blev uppskattad. Alla våra vänner som vi lärde känna i juli/augusti, och som inte fått något paket då, fick ett paket nu.

De handikappade i första hand. Efter en tid kom man hem till oss med nödlidande, ensamma, gamla och fattiga som frågade efter kläder och skor. Vi stod i släpvagnen och i stugan och provade ut varma kläder och skor. Vi såg nöden, behoven och möttes av välsignelse, tacksamhet, glädje och man sa "det finns en Gud och han har inte glömt oss".

Många ville bjuda hem oss, men tiden tillät det inte. Tre gånger kunde vi gå bort och äta middag, eljest var vi hemma och tog emot behövande eller gick på besök till sjuka. Vi fick prioritera "akutfallen" för att hinna med så många som möjligt.

Tiden går fort, ryktet berättar att jag är "medicistra" sjuksköterska, så förrådet av magnecyl, värktabletter, plåster, förband etc. tar snabbt slut.

Vi hade inte tid att besöka Odessa eller Cherson, ingen vinfabrik heller och inte hade vi tid att umgås med prominenta personer. Byborna fick all vår tid och ändå räckte vi inte till på långa vägar. Många var tacksamma, men några som väntat sig mera blev besvikna. Behovet fick denna gång bestämma inte namnet eller nationaliteten. Vi ville inte heller att någon skulle få så mycket att man kunde sälja på basaren, vilket lär ha förekommit.

Med ödmjukhet och tacksamhet har vi genomfört dessa resor. Den glädje och värme som mött oss har givit kraft att ännu en gång försöka genomföra en resa, tredje gången gillt så att säga. Källare och garage börjar på nytt fyllas med förnödenheter av alla slag. Vi sparar pengar för att kunna bekosta en resa till sommaren. Andra former av "semester" har vi just nu inte ekonomi till. Vi hoppas på nya krafter, god hälsa och många nya supporters.

Östersund i dec. 1994

Inga-Lill Richardsson

Inga-Lill Richardsson.