Gammal-Svenskby/del 2

 

 

Gammal-Svenskby 1911.

af

Herman Neander.

 

 

Den gamla stavninge har delvis omarbetats

 

 

Denna uppsats vill rikta en vädjan till svenska folket att minnas landsmännen nere vid Dnjeperns strand.

Kanske känner mången till deras historia och öden, men en skildring torde dock inte vara överflödig, på det Gammal-svenskbyn må stå levande för alla och sålunda ett mera allmänt intresse må vakna att bistå den.

 

Det är från Dagö, dess invånare härstamma. Där lydde de under ett gods, som heter Hohenholm, och blefvo ofta förtryckta af sina herrar. Svårast blev det för dem i slutet av 1700-talet, då det t.o.m. kunde hända att bönder såldes. Det är vid en Stenbock, som denna skamfläck häftar.

Han behandlade sina undersåtar ungefär som kreatur.

När bönderna protesterade emot sådan omänsklighet, blev de uppsagda och hotade att mitt i vinterkylan drivas bort från sina platser. En av deras förtroendemän begav sig då åstad för att inlämna en böneskrift till ryska kejsarinnan Katharina II. På hemvägen blev han uppsnappad av Stenbocks spioner, de papper, han fått, blev honom fråntagna, han själv kläddes av och prisgavs att dö i den kalla vintern. Det blev nu hans son, som fullföljde faderns uppdrag och begav sig till hovet, detta med den påföljd, att en ukas utfärdades, som åt de hemlösa bönderna upplät ungefär 12 000 hektar jord av stäpplandet nere vid Dnjeperfloden, vilket nyligen erövrats från turkarna. Det var en färd, präglad av lidanden, denna vandring från Dagö.

 

År 1781 bröt utvandrarna upp. De voro omkring 1 200 och även en präst, Europaeus, följde dem.

Men 65 % dog på vägen. Fattigdom, nöd och köld samt därav framkallade sjukdomar krävde dessa offer. Man hade att övervintra i byn Roschitilowka i guvernementet Poltava, och det berättas, att t.o.m. de ryska bönderna där lärde sig de svenska begravningspsalmerna utantill, så ofta hörde de dem. I sanning sällsamt, att just nära de platser, där Karl XII:s krigare nedmyllats, även dessa svenskar skulle finna sin grav. Då de framkommit till bestämmelseorten, mötte dem nya lidanden. Landet genomströvades av vilda rövare, saporoschzy. Jorden var ouppodlad, hus och redskap saknades, gräshoppor, stäppråttor o.d. härjade. Sjukdomar fortsatte alltjämt, och den redan förut lilla skaran krympte alltmera ihop.

 

År 1782 dog 219 personer och följande år 116.

Därefter utbröt pest 1784. Ett verkligt under är, att ej hela stammen dog ut. År 1790 kom en välbehövlig förstärkning i innevånareantalet, i det en del svenska soldater, fångar från Gustaf III:s krig med Ryssland, bosatte sig hos sina landsmän i Gammal-Svenskby. De utgjorde ett 30-tal, och från dem härstamma familjerna Norberg, Vesterberg och Hernberg. Länge dröjde det, innan kolonien avsevärt tillväxte. Den hade visserligen genomkämpat de första olycksåren, men ännu funnos många svårigheter att brottas med, vilka hämmade dess utveckling. Enligt statistik, som finnes, uppgick 1794 befolkningens antal till 227, och ännu år 1834 utgjorde den blott 239, alltså på 40 års tid endast en ökning af 12 individer. Sedan förmärkes en väsentlig uppblomstring: 1850 funnos 310 personer, 10 år senare 380, och därefter höjes siffran regelbundet. Så uppgick 1870 folkstammen till 456, 1880 till 534 och 1897 till 605, fördelade på 108 familjer, af hvilka 70 vore jordägare. För närvarande bo i Gammal-Svenskby 140 familjer med inalles 747 personer, 35 familjer sakna egen jord och måste arrendera eller gå i dagsverke hos andra. Detta är en vemodig historia, och hade allt gått rätt till från början, skulle ingen enda bonde behövt vara utan sitt eget lilla hemman.

 

Vi komma nu att beröra en omständighet av djupt smärtsam art, vilka kan pressa fram harmens tårar hos den, som lärt känna de godhjärtade bönderna i Gammal-Svenskby. Av den jord, Katharina II:s ädelmod fingo sig upplåten, ha de nu blott en bråkdel kvar. Det var omkring 12 000 desjatiner jord, som från början tilldelades dem (1 hektar = 0,92 desjatin). För närvarande brukas av svenska bönder endast

3 246 desjatiner. Det är ej någon kejserlig ukas, som upphävt den en gång av Katharina utfärdade; den gåva, som en gång givits, har icke tagits tillbaka, lagligen äga svenskarna ännu de 12 000 desjatinerna, och aldrig upphöra de att vara tacksamma mot den ryska staten, vars trogna undersåtar de äro. Det är ej av Ryssland, de blivit kränkta, det är tyskar, som stulit jorden ifrån dem och icke respekterat den kejserliga ukasen. Härmed förhåller det sig på följande sätt.

 

År 1805 drog genom svenskarnas område en skara tyska utvandrare fram. Deras bestämmelseort var det fruktbara Molotschna i guvernementet Taurien (öster om Dnjeper och Krimområdet). Men de hade blivit uttröttade av den långa färden och såg, att svenskarna själva voro fåtaliga och hade jord i överflöd, och de bad dem nu att få stanna där en tid, tills de hämtat nya krafter och åter kunde fortsätta resan. Svenskarna avslog ej deras bön. De mindes nog sina egna utståndna lidanden, de visste, vad det innebar att ströva utan hus och hem, och de hade ej hjärta att stöta ifrån sig de stackars fattiga hjälpsökande, som voro i samma svåra läge som de själfva varit ett 20-tal år tillbaka. Dess utom behövdes en förstärkning i inevånare-antalet, då rövare gjorde trakten osäker och stulo bort vad befolkningen ägde. Men tillåtelsen gavs endast på det villkoret, att när man själv behövde jorden, tyskarna genast skulle lämna den ifrån sig. De fattade emellertid allt säkrare fäste.

 

Väster om den s.k. Gammal-Svenskbyn eller det område, där svenskarna själva nu bo, grundade de tvenne byar, Schlandendorf och Mühlhausendorf, och på andra sidan slog sig ännu en grupp tyska kolonister ned, vilka någon tid efteråt kommit från Österrike, och de bildade byn Klosterdorf. Allt var på svensk mark. Svenskarna protesterade men utan framgång. Deras röst förmådde ej göra sig hörd, ty de voro så få till antalet. Och inkräktarna voro många och förstod konsten att på alla sätt ordna det väl för sig. Af ortsmyndigheterna blev år 1872 en s.k. "Vladjännaja zapis", ägandeurkund, utfärdad.

Där styckades de 12 000 desjatinerna, som ju alla tillhöra svenskarna, mellan de 4 byarna, och på Gammal-Svenskbyns lott kom endast 3 246.

 

Det råder vemod och misstämning bland svenskarna, och detta är lätt förklarligt. Lagligen äro de ju ännu ägare av all jorden. Ortsmyndigheters bestämmelser kunna ej göra en kejserlig ukas ogiltig, en sådan kan upphävas genom en ny, och någon ny ukas, som tagit tillbaka gåvan eller förminskat den, finns icke. Svenskarna har ännu ej helt uppgivit hoppet att få tillbaka sina kränkta rättigheter. År 1901 inlämnade de till kejsaren en böneskrift, och då ännu ej något svar kommit på densamma, förnyades den i aug. månad 1911. Vad som driver dem härtill är nöden. Folkmängden blir större, och så tvingas man till utvandring, emedan jorden är otillräcklig. Hur måste det icke svida i hjärtat, när man blickar ut över stäppen och ser det vidsträckta område, som är ens eget, fast man ej får bruka det, och när man så tänker på, huru ingen skulle behöva lida nöd eller utvandra, blott man vore i full besittning af sin rätt.

 

De familjer äro ej få, som av brist på utkomst nödgats lämna Gammal-Svenskby och söka sitt uppehälle å annan ort. År 1890 utvandrade till Amerika 8 familjer, utgörande omkring 30 personer. Efter 1890 har till samma land under olika år emigrerat ytterligare 8 familjer. Härtill kommer de, som sökt sig hän till Sibirien. År 1898 begav sig 4 familjer dit, 1907 åter 4, 1908 en, 1909 fyra och 1910 tre, eller tillhopa 16 familjer, alltså lika många som de, vilka utvandrat till Amerika. Från detta sistnämnda land ha inga kommit tillbaka. Många ha där t.o.m. lyckats nå ett visst välstånd. Men de som bo i Sibirien, lida verklig nöd. De ha visserligen fått sin jord gratis av kronan, men skörden slår ofta fel. Svårt är det ock för dem att få någon avsättning för sina produkter. Långt är det till städerna, på många håll finns ej vägar, och där de finnas, äro de ofta mycket dåliga. Man kan ock säga, att utvandringen till Sibirien från Gammal-Svenskbyn nu är slut.

 

Tre familjer ha kommit tillbaka och äro alldeles ruinerade, och de utgöra ett avskräckande exempel för andra.

"Varför behöva vi resa så långt bort som till Sibirien, när man även kan dö här i Gammal-Svenskby", säga de fattiga. Och om de än icke äga någon jord hemma, ha de det i alla fall bättre än de familjer, som bruka sin jord i Sibirien. Hur svårt det emellertid blir för den svenska kolonin är lätt att förstå. År 1897 voro jordägare 70, och nu äro de 105. Men jorden är alltjämt densamma, de 3 246 desjatinerna, och den blir sålunda styckad i allt mindre och mindre bitar. Ofta nog har en bonde ej större åkerlapp, än att den blott med stor svårighet kan livnära honom själv, men sedan måste dock denna delas mellan kanske en stor skara söner.*) Det är då, bönderna tvingas till utvandring. Mest vemodig är den till Sibirien, ej blott därför, att de där ha att utstå många lidanden, utan främst av den orsaken, att varje familj, som beger sig dit, snart nog går förlorad för svenskheten. Omgivna på alla av utlänningar, företrädesvis av tyska kolonister, blir de förr eller senare ett med de främmande elementen.

 

*) Anmärkningsvärdt är, att döttrarna sällan ärfva någon jord. Det sker endast om manliga arfvingar ej finnas. Äfven om i en familj skulle finnas flera döttrar men en enda son, tar dock han all jorden. Den hemgift, de förra, när de träda i äktenskap, få med sig, består i burgnare hem af 100 rubler i kontanta pengar och dessutom i en del saker in natura, t.ex. en ko, en häst, husgeråd och möbler. Men de mera fattiga ge ingenting alls.

 

Bättre är det för dem, som bosätta sig i Amerika. De sluta sig städse till därvarande svenska församlingar, och deras nationalitet blir alltså bevarad. I detta sammanhang vill jag påpeka något, som om det blev förverkligat, skulle medföra gagn för så väl Sverige självt som för Gammal-Svenskby. Det finnes på sistnämnda ort en och annan, vars håg ej ligger för jordbruket, utan som skulle vilja ägna sig åt affärsbanan. Här vore ett tillfälle att ta vara på för att få svenska industrialster utbredda i Ryssland. Gammalsvenskarne tala ju flytande det ryska språket och behärska likaså det tyska, de äro vidare fullt förtrogna med ryska förhållanden, och vilka skulle passa bättre än de att resa i svenska firmors tjänst?

 

För närvarande är det åtminstone tvenne rikt begåvade unga män, som äro villiga att bege sig till Sverige och där en tid tjänstgöra som bokhållare hos någon industrifirma för att så bli förtrogna med densamma och sedan i Ryssland omsätta dess varor. Den ene av dem ägnar sig redan åt köpmans-kallet, han blev hänförd vid tanken på att få arbeta för Sverige, och det är min övertygelse, att om någon firma här hemma raskt beslöt sig och antog honom, skulle den icke ångra det. Snart nog blir han eljest säkert anställd hos någon rysk eller tysk, ty hans läggning är uppenbar, och den affär i Gammalsvenskby, som nu står under hans ledning, har genom honom betydligt förkovrats. Med glädje har han förklarat sig villig att resa till Sverige om någon sysselsättning där kan beredas honom.

 

Det språk, gammalsvenskarna sinsemellan använda, skiljer sig rätt mycket från vårt, och de ha ett uttal, som gör, att man i början ej kan förstå dem. De tala mycket hastigt och med vissa sällsamma tonfall. Deras g är alltid hårt. Verbet "göra" ljuder därför ej såsom hos oss "jöra", utan alldeles som det skrives. Andra exempel: gäss, göuk (gök). ? K är också städse hårt, t.ex. kera (köra), kea (kedja), kirkja (kyrka), där k höres klart och tydligt och ej övergår i tj. Ljudet y finns ej. "Tyskland" blir "Tiskland", "Ryssland" "Rissland", kyrka kirkja, byn bin, ryggen rigen, ty ti, mygga migga o.s.v. Likaså hör man ej ljudet tj, utan de båda ljuden uttalas vart för sig. Tjuven låter som tiuen, tjuren tiuren. Andra egenheter förekomma också; sten heter t.ex. stejn, ben ? bejn, lät ? lejt, gröt ? grejt o.s.v.

 

En del estniska ord finnas, detta helt naturligt, då ju gammalsvenskarna, medan de voro på Dagö kommo i beröring med esterna. Från dem ha de t.ex. ordet "pälle", som betyder förkläde, "konna" = groda. En samman-blandning av estniska och svenska visar det av dem använda skällsordet "konnbejne", "Å tö konnbejne", å du grodben, säga bönderna, när de träta på varandra. Ett annat brukligt okvädingsord är "håschfokan". Detta är icke estniska utan svenska. Det är ordet gårdsfogde, som på ett så sällsamt sätt blivit förvandlat i böndernas mun. "Å tö håschfokan", "å du gårdsfogde", svårare kunna de knappt titulera varandra, och det är en erinring från lidandestiden på Dagö, då gårdsfogden ofta grundligt piskade upp bönderna, och då de ej visste något så förhatligt som just det namnet.

 

Även från tyskan har ord kommit in, vilka då fått sin säregna prägel. De kalla t.ex. lök för "sipäl", tyska Zwiebel, av detta ha de sedan härledt "gillsipäl", gyllene lök, som är deras benämning för nypon. Talrikare än de tyska orden äro de ryska. Ångbåt kalla de alltså "parachod", mössa "kartusen", körsbär "vischni", plommon "slivi". Deras maträtter äro ryska och bära därför sådana namn; "alliskar" (af ryska galuschki), en sorts kokta mjölklimpar, "pirackar" (af ryska pirogi), brödbullar med inlagd ost, "varnikar" (af ryska varneki), som är något liknande det förra men kokt. Allmänt i bruk är även den ryska kålsoppan, och kallas den där liksom annorstädes för "bors" (skrives på ryska egentligen borschtsch). Namnet på de särskilda måltiderna äro däremot svenska, nämligen morresvård (även vårt "frukost" förekommer), middar och kvällvård.

 

Inblandning af främmande ord är för övrigt olika stark. En använder flera, en annan färre. Den ene har mer än den andra kommit i beröring med de omkringboende ryssarna och tyskarna, och hans tungomål har därför mera blivit förbistrat, en iakttagelse, som man bäst kan göra, när man sitter på deras bystämma.

 

För att läsaren må få en mera åskådlig föreställning om det svenska språket, sådant det nu lever i Gammal-Svenskbyn, må ett utdrag ur ett brev meddelas. Och detta brev är så mycket mera intressant, som det är skrivet ute på krigsskådeplatsen under kriget mellan Japan och Ryssland. Det är en soldat, Henrik Kotz, som sänder det till sina anhöriga i Gammal-Svenskby. Han själv blev sårad i slaget vid Mukden, och hans svåger, Petter Utas, vilken stod vid hans sida, stupade. Det är om detta och om en feberdröm, han själv hade, han skriver, då han nu ligger på lasarettet i Charbin.

 

"Charbin 1905, 1 mars. 

Käre bror Simon.

 

Jag giwer dig tillweta, att jag nu är i Charbin i lazaret, ock so will jag bereta dig littet om min lefnad. Den 19 Februar bombarderade Japan wor redut hela dagen med 9 tums ock 11 tums snarjader (kanoner/granatkastare) so att han kastade in po os 400 snarjader-granater. Ferlusterna blewo dok ringa, nogra döda ock sorade, och den 19 Februar stego wi ut fron wor redut ock posizia om naten friwilligt till att ferendra linia, ti Japan hade kommit från Mongolija po Muchdin, alltso fron västra sidan. So gor nu wor linia wdol scheljäznoj dorogi (ryska - längs utmed järnvägen) till Schache och derifron ott öster. Den 20 Februar, klockan 3 po eftermidagen, attakujade (angrep) wi bin - byn, Uenschenpu, der wor biwak engång war, men som wi friwiligt lemnat. Wi blevo nu tilbakaslagna med stora ferluster.

 

Den 22 Februar attakujade wi en bi po wenstra sidan jernwegen, icke longt fron floden Schache. Attaket berjade wi ewer en werst (ungefär 1 km.) fron bin, ock japanerna suto i bin bakom murarna ock i en graf framfer bin, ock wi gingo po schistoj pole uti sep (på ett jämt fält i en kedja); ock Japan sköt, so att kulorna flego som migg om Mai monat. Det dreide (dröjde) icke lenge, so berjade wore soldater falle. En skriade: mit bejn, den andre skriade: ach, Boche moj (ack, min Gud), den tredje darade blott med föterna, den fjärde var ganska död. Ja, jag wende mig om, so sog jag min besta broder liga i blod. Fältet war färgat i blod. Jag gick än framot till ungefär 100 trawar fron bin, der Japan var, fick ock en kula i hegra loret, kulan gick blott genom kötet, benet blev orerd, ock so tog det mig om järtat, so att jag sönk tillhop, men kulorna flög altit. So berjade jag linksa tilbaka ott en rond (till en plats), der logo monga döda ock sorade, ock der gjorde en soldat mig perewjask (bandage), ock so berjade jag hilksa tilbaka efter min mischok (rensel), ock po bakswegen fick jag än en kula i rigen, men hon slog blot genom schinjél (soldatrocken), som do en slor med pitsa (piska), och so kom jag med Guds hjälp till perewjasotschnoj punkt (förbandsorten), ock derifron kerde de os til stanse Muchden, ock där sates wi po ban till Charbin. Ja, wor hela batalion blew ferplundrat. Rotne (kompanichef) sorat, feldfebel sorat, swodne (korpral) sorat, ja ganska fo blewo ewer fron hela batalion. ?

 

Ock so frogar jag dig, kära schwager (svåger) Andreas (Andreas Norberg, ättling af en fånge från Gustaf III:s krig med Ryssland), wad gjorde du här i Mandchuri? Den fersta naten, då jag blev sorat, so log jag i wagon ock slumrade, ock so kom du in ock klemde (kramade) mig, so att jag sprant up ock skodade efter dig, men so war du bort.

 

Jag ferbliwer eder trogne broder och schwager intill döden".

 

Henrik Kotz

 

 

/... .../

 

Alla i Gammal-Svenskby betraktar varandra nästan som medlemmar av en familj, så intimt äro de genom släktskap förbundna. Det finns visserligen inalles 140 familjer, men familjenamnen äro blott 22, vilket visar, att kolonin en gång varit så got som utdöd. Man måste nu gifta sig med nära anförvanter, och detta har till följd, att många av barnen bli klent begåvade, och att även sinnesslöa finnas.

Det behövde komma nytt blod in i folkstammen. Men ingå äktenskap med de ryska och tyska grannarna vilja ej gammalsvenskarna; de sträva efter att bevara sin nationalitet ren. Från den synpunkten sett kan utvandringen till Amerika ha sin betydelse, då man ju där sammanträffar med sina egna landsmän.

 

Det är på ett ganska säreget och intressant sätt, som bönderna i Gammal-Svenskbyn fått sina familjenamn. Från första början hette de Andersson, Pettersson o.s.v., alldeles som hemma hos oss, och det var svårt att veta, vilka som voro släkt sinsemellan. Men på 1860-talet företogs i hela Ryssland en allmän folkräkning. Den uppsyningsman, under vilka gammalsvenskarna hörde, gav dem då familjenamn, enär han fann det olämpligt, att de skulle vara utan, medan såväl de tyska kolonisterna som ryssarna hade sådana.

Och vid sin namngivning visade han sig verkligen mycket uppfinningsrik och humoristisk.

 

När en bonde kom fram till honom, frågade han:

"Hur kallades stället på Dagö, där dina stamfäder bodde?"

 "Hogården". - "Då skall du och dina anförvanter heta Hoas". När han hörde, att en annan släkt haft sin byggnad bredvid det ställe på herregodset, där uthusknutarna sammanstötte, fick den namn Knutas. En tredje fick heta Buskas, därför att hans förfäder på Dagö haft buskskog nära sitt hem. 

 

Att kunna konstatera något dylikt så långt efter synes ju vara ganska vanskligt, men att namnet blivit härlett därav, är böndernas egen försäkran. En fjärde kallades Utas, emedan hans släkt fordom bott på en udde, en femte Malmas, därför att förfäderna varit malmgjutare. Aldrig tog uppfinnings-förmågan slut hos den tyske uppsyningsmannen. När han hade framför sig en grupp, där alla voro släktingar, och ibland dem såg en gammal trovärdig gumma, frågade han vad hon hette. - "Anna", svarade hon. - "Då ska ni alla benämnas Annas". 

 

På liknande sätt ha familjenamnen Takne, Hansas, Martis och Albers uppkommit, nämligen av Dagny, Hans, Martin och Albert. Varifrån Hinas blivit härlett, veta icke bönderna, men med ett visst leende säga de: "Han måtte väl ändå icke ha tänkt på Hin Onde?" För Koppers och Mutas kunna de inte ge någon förklaring. Kotz tro de ha något att göra med klockare, Küster, då släktens förfäder verkligen haft denna sysselsättning.

 

Namnen Hernberg, Vesterberg och Norberg funnos redan bland Gustaf III:s krigsfångar, när de kommo till Gammal-Svenskby. Herman är ock ursprungligt. Den förste med detta namn var en tysk flykting, som blev upptagen bland svenskarna. Påpekas bör, att han undertecknat den karta, som 1799 blev uppgjord på befallning af guvernement-styrelsen i Cherson, och som nu förvaras i sistnämnda stad och är ett viktigt dokument; det utvisar nämligen gränserna för det jordområde, vilket av Katharina II blev tilldelat gammalsvenskarna.

 

Även övriga familjenamn existerade, när folkräkning företogs. De äro: Krakowskij, Mackewitsch, Sergis, Sigalet och Tines (i de äldsta förteckningarna står Denis). Sigalet är av estnisk härkomst. Några ester hade följt med svenskare, när de utvandrade från Dagö. För närvarande finnas i Gammal-Svenskby tre familjer med detta namn. Tre ha förut emigrerat till Amerika och en till Sibirien, emedan de ägde blott helt litet jord. Av de familjer, som nu bo i Gammal-Svenskby, har även en vistats någon tid i Sibirien, men drevs tillbaka af de svåra förhållandena och den stränga vintern. - Tines (Denis) är troligtvis också av estniskt ursprung. I Gammal-Svenskbyn bo två familjer, i Sibirien två och i Amerika en. Övriga äro förtyskade. - Sergis är av polsk härkomst. Blott en familj finnes, och ätten håller på att dö ut, då Sergis själv är änkling och blott har döttrar. - Släkten Mackewitsch är även polsk, och den liksom Sergis hör till de polacker, som på Potemkins befallning sändes till Gammal-Svenskbyn för att sammansmälta med befolkningen där.

 

Svenskara voro nog förståndiga att efter någon tid med guvernörens tillstånd avlägsna de flesta. Mackewitsch är representerad av två familjer, både förtyskade och ej boende i Gammal-Svenskby, av vars jord de dock bruka 12 desjatiner. - Krakowskij är rysk. Stamfadern var i slutet af 1700-talet skrivare i Gammal-Svenskby och bad att få bli upptagen i församlingen. Då han visserligen var gift men barnlös, ansåg man det ej vara någon risk att bifalla hans begäran. Efter några år dog emellertid hans första hustru, han ingick nytt äktenskap och fick barn. För närvarande finnas 12 familjer med namnet Krakowskij, och av dessa bo 9 i Gammal-Svenskbyn. Den jord, de äga, är dock relativt liten, sammanlagt 72 desjatiner.

 

Av de gammalsvenskar, vilka härstamma från fångar under Gustaf III:s tid med Ryssland, är ätten Vesterberg nu utdöd, Hernberg däremot räknar 7 familjer och Norberg omkring 15. De förra äro dock nästan förtyskade och ha föga beröring med svenskarna. Blott få bo i själfva Gammal-Svenskby. Norbergarna åter ha bevarat sin nationalitet. De flesta av dem äga mycket lite jord. Den burgnaste är Andreas, svåger till den i japanska kriget stupade Peter Utas och till dennes vapenkamrat Henrik Kotz.

 

Återstår nu att lämna några notiser om de svenskar, vilka, som nämnt, på 1800-talet fick sina mycket originella namn av den tyske uppsyningsmannen. Släkten Hoas består av 6 familjer. Den som innehar den framstående posten att vara byäldste och att alltså leda stämmorna, bär detta namn, och även byns folkskollärare heter Hoas. Den senare, Kristoffer, är en man, som brinner av kärlek till Sverige, dess språk och seder, och han kämpar med all kraft för, att Gammal-Svenskbyn aldrig må mista sin nationalitet.

 

"Ja, aldrig skall det svenska språket dö,

vi älska det så ömt, så ömt.

Det evigt är som polens is och snö,

Som aldrig om en död har drömt.

O, sköna modersmål!"

 

I denna vers, författad af honom själv, se vi hans själs läggning och det mål han satte sig före i livet, ett mål, vid vars förverkligande vi var och en äro skyldiga att bistå honom, så vida vi själfva vilja kalla oss svenskar. Och vad det är, vi böra göra för honom, skall i slutet av denna uppsats framhållas. - Det finnes omkring 15 familjer med namnet Buskas. Några ha det rätt väl ställt. Mest förmögen är Peter Buskas. Han har år 1900 på ett kort besök i Sverige tillsammans med folkskollärare Hoas, och han talar med hänförelse om "Svenskland" och om den gästfrihet, han där fann. Han är den främste i hela Gammal-Svenskby och benämnes Överbyäldste, en titel, som gör honom till högste representant över hela det område, som lagligen tillhör svenskare, men där nu 4 byar ligga, nämligen; Mühlhausendorf, Schlangendorf, Alt-Schwedendorf (Gammal-Svenskby) och Klosterdorf.  

Det är först i senare tid, denna ärepost innehas af svenskar, enär tyskar alltid förut lyckades tillkämpa sig den. 

 

 - En släkt, starkt företrädd i Gammal-Svenskby, är Knutas, med icke mindre än omkring 35 familjer. Talrika äro ock Annas med omkring 20 och Utas som har ungefär 30. Man kan väl knappast träffa en mera älskvärd person än lantbrukaren Henrik Utas. Han är äkta svenskt sinnad liksom hans familj; de voro varmt intresserade för allt hemma hos oss, fast de aldrig själfva hade sett vårt land. Hos dem stod det bästa rummet, den s.k. frammastu, ständigt i beredskap för gäster, som möjligtvis kunde komma från Sverige. "Ingen får hyra det", sade till mig Utas' hustru, "det är bestämt för svenskarnas räkning".

 

Och jag vill säga av egen erfarenhet, att den som gör ett besök i Gammal-Svenskby, aldrig ångrar det. Där om någonstädes stå gästfrihetens dörrar öppna på vid gavel, och där får man ett outplånligt intryck av, hur stark nationalitetskänslan kan vara. Det är ett under, hur gammalsvenskarna, som bo så långt borta från Sverige, och som varit så helt förgätna av oss, dock städse kunnat vara medvetna om att de äro svenskar. Den kamp, de har haft att kämpa för, att ej assimileras med tyskarna, är hjärterörande och skall i det följande skildras. Det var med tårar i ögonen, jag nere vid Dnjepern tog avsked av dem.

Överbyäldsten, byäldsten, folkskolläraren, familjen Utas och många andra hade följt mig dit, och när båten gled bort, ropade de alla: "Hälsa Sverige". Jag kände den stunden så starkt, vad fosterlandskärlek vill säga. 

 

En annan släkt är ganska fåtaligt representerad, t.ex. Kotz av blott 2 familjer, Malmas av 4, Martis likaledes av 4, Hinas av 6 och Herman av 8. Ej heller de saknas, som hota att dö ut. Detta är t.ex. fallet med Sergis och Koppers. Det senare namnet bär i Gammal-Svenskby blott en person, och han är ogift. En bror till honom har förut utvandrat till Sibirien. Mutas har kvar i Gammal-Svenskby endast en familj. Två ha begivit sig till Sibirien, där det går mycket illa för dem, en bor i Amerika och har det bättre. Släkten i sin helhet ägde på sin lott blott högst lite jord, och följaktligen har det ständigt rått fattigdom inom densamma. Den familj, som fortfarande är hemma, är utan jord; af dem, som emigrerat, var även en utan, de tvenne andra hade visserligen något, men ganska obetydligt.

 

Familjen Takne är förtyskad. Dess medlemmar bo ej i Gammal-Svenskby, utan äro kringströdda i Södra Ryssland i tyska kolonier. Även inom andra släkter finnas, frånsett emigrationen till Amerika och Sibirien, en och annan familj, som slagit sig ned utanför sin hemby och förlorat mer och mer af sin nationalitet. Hernbergarna ha t.ex., som nämnt, trätt i en livlig förbindelse med tyskarna. I Nikolajev bor en Utas, hvilken är bokhållare, och i Odessa en Buskas, som är verkstadsarbetare. Båda de senare ha ryskor till hustrur, och deras barn äro ortodoxa.

 

 

Fortsättning i del 2.

 

 

*****