Svenskarna leva på svältgränsen i Gammalsvenskby.

Kolonien har blott ett år kvar, om räddningen ej kommer.

 

Karl Andersson från Spannarp, har lyckats komma hem och berättar om sina upplevelser.

 

Med kvällståget från Stockholm anlände till Borås central i går (3 aug. 1933), en man som suttit häktad i  Ryssland under tiden den 18 mars – 7 juni i år, nämligen agronomen Karl Andersson från Gammalsvenskby, vilken på torsdags-morgonen återkom till Sverige efter att ha vistats i sovjet sedan oktober månad förra året.

 

Herr Andersson som är bördig från Spannarp i Halland och som i en följd av år har varit egendomsförvaltare i Danmark och sommaren 1930 återvände till Sverige, tog förra året efter förhandlingar med en del kommunister här i landet anställning som agronom vid det svenska kollektivjordbruket i Gammalsvenskby.

 

För att få inresetillstånd till Sovjetryssland måste han enrollera sig i det svenska kommunistpartiet. Efter en tids uppehåll i Leningrad fortsatte herr Andersson till Gammalsvenskby, där han ingick äktenskap med Maria Edvardsdotter Utas (t 50), som tillhör en av de till Ukraina återvända svenskbyfamiljerna.

 

I våras blev Andersson jämte fyra andra medlemmar i den svenska kolonien häktade av myndigheterna och förda först till fängelset i Berislav och sedermera till fängelset i Cherson, varifrån en av dem frigavs den 26 maj och de övriga den 7 juni. Samtliga utom Andersson fingo tillsägelse att anmäla sig för myndigheterna i Berislav och där fingo de veta sin dom, som utan deras hörande hade fastställts av den hemliga domstolen Troikan, G.P.U:s kollegium. Den löd på tre års deportation / … /

 

… skulle föras, men det var 12 områden, dit de icke fingo deporteras, och sedan återstod inte stort mer än ödemarken att välja på. De valde Mikorai i nedre volgadistriktet.

De fyra deporterade äro Simon Sigalet (t 24), Mattias Norberg (t 30), Alexander Knutas (t 93) och Petter Edvardsson Utas (t 74), den sistnämnde är en svåger till Karl Andersson.

 

Den senare (Karl Andersson) som helt frikänts, stannade i Gammalsvenskby till den 26 juni, då han tillsammans med sin hustru for till Leningrad.

Fru (Maria) Andersson var sovjetrysk medborgare vid äktenskapets ingående, men enligt internationell rätt tar hustrun sin mans nationalitet vid giftermålet. Hr Andersson, som är svensk undersåte, trodde alltså, att hans hustru skulle beviljas utresetillstånd, men det fick hon inte.

 

Då hr Andersson kände på sig, att han vilken dag som helst åter skulle bli häktad, om han stannade kvar i Ryssland och då han dessutom vid ett telefonsamtal från Leningrad till hemorten Spannarp erfor, att hans fader avlidit i dagarna, beslöt han sig för att lämna Ryssland och avreste till Stockholm med ångaren Birger Jarl, medan hans hustru återvände till sina föräldrar i Gammalsvenskby.

 

Vid avresan från sovjet fick hr Andersson icke taga med sig några som helst ryska pengar. Utländska sedlar hade han inga, och han forslades sålunda hem på svenska statens bekostnad utan att äga ett öre på fickan.

 

För att få pengar till Spannarp måste han vända sig till stockholmspolisen, som disponerar medel till sådana ändamål. På sin resa till hemorten har hr Andersson gjort ett uppehåll i Borås, där han har en gift syster.

 

Han har berättat om sina upplevelser och erfarenheter från Ukraina, en berättelse, som avslöjar de mest fruktansvärda förhållanden och som blottar ett elände och nöd, som man trott knappt skulle vara möjligt i vår tid.

 

Redan vid framkomsten till Gammalsvenskby fann Karl Andersson, att full hungersnöd rådde.

Förhållandena voro minst sagt usla. Sovjetmyndigheterna hade visserligen givit löfte om att svenskbyborna vid återkomsten skulle återfå sina jordegendomar mot lösen på lång amorteringstid, men härav blev intet.

 

Gammalsvenskby hade redan under svenskarnas uppehåll i hemlandet kollektiviserats, och svenskarna fingo ingå i kollektivet, som fått sig förelagd en odlingsplan, som med hänsyn till utsädets beskaffenhet och bristfälliga redskap, som staten tillhandahöll, var omöjliga att uppfylla. Myndigheterna konfiskerade all avkastning, och det blev svår nöd för svenskbyborna, av vilka två under den följande vintern praktiskt taget svulto ihjäl.

 

Bykollektivet hade visserligen en sovjetrysk traktor till sitt förfogande, men det visade sig omöjligt att använda den, då den oupphörligen gick sönder. Reservdelar till traktorn funnos inga, olja rådde det brist på, och det var ingen som kunde sköta maskinen.

 

Säden fick härigenom ruttna bort, och det blev faktiskt icke större skörd på hela kollektivet än en enda bonde tidigare erhållit.

Hästarna voro för kraftlösa att tagas i bruk av brist på lämpligt foder, och korna fingo användas vid jordbruksarbetet. Korna voro för övrigt undernärda även de, men under sommaren redde de sig. På vintern förhöll det sig annorlunda. Då fick man för det mesta icke mer än 12 á 13 liter mjölk av 20 kor.

 

Den summa som skulle erläggas för att svenskbyborna skulle återfå sina jordegendomar, kunde hr Andersson icke med säkerhet angiva, men han hade för sig, att den skulle vara omkring 45,000 rubel. Det fanns emellertid inte den ringaste möjlighet att verkställa någon amortering. Kollektivmedlemmarnas lön skulle utgå i form av jordbruksprodukter, bl.a. mjöl, 1,000 gram per arbetsdag. Fanns det något mjöl, kunde man få ut det, annars inte.

 

Då fick man köpa mjöl själv, varvid man fick betala 5 rubel per centner, d.v.s. 100 kg.

Man fick alltså på detta sätt betala för att arbeta.

 

Då svenskbyborna år 1931 först anlände till sin gamla by fanns det endast rutten majs att tillgå, och för denna hade de i år varit tvungna att betala upp till en rubel per …

Det finns knappast någonting att köpa varför de på vintern måste sälja av de persedlar, som de hade med sig till Ryssland från Sverige, för att kunna betala de betungande skatterna, och staten är framme och tar pengarna så fort det finns något att taga.

 

Samtliga de 260 á 270 svenskarna i Svenskby ha nu endast en önskan – att få återvända till hemlandet igen. Har ingen möjlighet beretts dem att återvända till Sverige inom ett år, torde kolonien gå sin upplösning till mötes.

 

Sovjetmyndigheternas mening är att skingra svenskarna över hela landet, så att de gå upp i den ryska befolkningen.

De ha intet annat än hotelser att komma med, och om en medlem i kollektivet skulle bli borta från arbetet en enda dag, indragas de produkter, som rätteligen borde tillkomma honom, under 10 dagar.

 

Maten är under all kritik. På sistone har den utgjorts av vatten och potatis sammankokat, och under den s.k. vårkampanjen bestod den av mjöl och vatten. Folket lever också på svältgränsen och orkar endast med de största ansträngningar arbeta.

 

Hr Andersson berättar också om häktningen av de fem svenskbyborna och orsaken till densamma.

Under vintern började svenskbyborna överlägga om huru de skulle kunna beredas möjlighet att ännu en gång återvända till fäderneslandet. I samband härmed publicerades i svenska tidningar en del brev till anförvanter och vänner i Sverige från svenskbyborna, i vilka klagomål framfördes över de usla förhållanden, som voro rådande i Gammalsvenskby, och härigenom kommo myndigheterna i Ryssland underfund med svenskbybornas önskan att lämna sovjet.

 

Natten till den 8 mars i år (1933) anlände två ”tjekamän” samt ett par milissoldater till Gammalsvenskby, bultade upp befolkningen i husen och häktade de fyra förut namngivna, senare till deportation dömda svenskbyborna.

 

Om anledningen till häktningsåtgärden fick man ingenting veta utan anmodades endast att kläda på sig och följa med till den 12 km från Gammalsvenskby belägna staden Berislav, vilken färd företogs till fots.

 

Två dagar senare frigavs Karl Anderssons svåger, Petter Utas, och man började hysa hopp om att även de andra skulle frigivas. Men i stället för något sådant blev det nu Anderssons tur att göra bekantskap med ett sovjetryskt häkte, ty natten till den 18 mars väcktes han upp av slag av gevärskolvar på dörren och anmaningar att följa med till Berislav. Samma natt häktades den frigivne Petter Utas ånyo.

 

Då det ordinarie fängelset i Berislav var överfyllt, fördes Andersson och hans olycksbroder till ett till fängelse inrett apotekshus, som hade en rymlig källare och en bastant mur runt omkring. Under uppehållet i detta fängelse underkastades de icke några förhör. Behandlingen av fångarna var inte så farlig, men de hygieniska förhållandena voro fruktansvärda. 40 man eller ännu flera voro inrymda i samma cell, och utrymmet var så knappt, att man fick ligga på bräder ovanpå varandra. Golvet var av lera, och en förfärlig stank spred sig från klosetten – en trätunna i ena hörnet av cellen.

 

Utspisning ägde icke alls rum till sådana fångar, som man beräknade skulle kunna erhålla mat hemifrån, och Andersson, vars hustru kom till honom med föda, erhöll sålunda ingen mat från fängelset, De övriga fingo till att börja med 150 gr svart bröd om dagen. Sista tiden bestod maten dock endast av fodervicker, som också utdelades en gång om dagen. Flera av fångarna blevo sjuka och fördes till sjukhus, av dem hörde man sedan ingenting ifrån.

 

I Berislav blevo Andersson och de fyra andra svenskbyborna kvarhållna till i början av maj, då de transporterades till det stora fängelset i Cherson, som hade mer än 18,000 fångar inom sina murar. Här fick man mera bröd sig tilldelat, 400 gr om dagen, under vintern dock endast 150 á 200 gr, men man fordrade också, att fångarna skulle arbeta för födan. Arbetet utfördes på steppen, ungefär 7 km väg från fängelset och pågick från kl 5 på morgonen till kl halv 10 på kvällen. Färden fram och tillbaka från arbetsplatsen företogs till fots.

 

Var det någon /…/ som var dömd eller visste varför han satt i fängelse? En del av dem hade hållits i fängelse ända upp till 6 månaders tid.

 

Efter hand fingo de emellertid reda på sitt framtida öde, somliga släpptes, andra åter dömdes ”på etapp”, dvs. skickades till tvångsarbete i olika industrier eller till koncentrationsläger. Massor av dödsdomar avkunnades också.

 

Först under vistelsen i Cherson, en hamnstad och ett förvaltningscentrum vid Svarta havet, fingo Andersson och hans kamrater reda på orsaken till att de häktats.

 

Andersson och Petter Utas anklagades för förräderi och spioneri för svensk räkning.

De övriga för kontrarevolutionära stämplingar, bestående i att de skulle ha agiterat för en andra emigration till Sverige. Man grundade sin anklagelse mot Petter Utas på att han hade en kusin vid stockholmspolisen, vilken vid avresan från Stockholm lämnat honom ett paket, som man ansåg innehålla material för spioneri men som i verkligheten endast innehöll en avskedsgåva.

 

Andersson skulle ha haft vetskap om Utas mission och biträtt honom, och han fick nu göra bekantskap med tjekans förhörsmetoder.

Under nattliga förhör ville man förmå honom att erkänna, att Petter Utas anställts av stockholmspolisen för att tjänstgöra som spion i Ryssland och man förklarade bl.a. för honom, att Petter Utas själv erkänt sig skyldig samt att Anderssons straff skulle bli mycket milt, om han också ville avlägga bekännelse. Andersson genmälte, att Petter Utas aldrig kunnat erkänna sig vara spion, ty det var icke sant.

 

De nattliga förhören med Andersson fortsatte dock. Man tillfogade honom visserligen inte några kroppsliga skador, men den andliga (psykiska) påfrestning han blev utsatt för var synnerligen krävande. Även om han icke själv kallades till förhör, blev han ständigt väckt, då de andra kördes upp för att föras inför förhörsledaren. Hr Andersson berättar, att han särskilt minns en sak, som visar, hur rå misshandel fångarna kunde bli utsatta för.

 

Till fängelset infördes vid ett tillfälle omkring 200 ryssar, vilka häktats, enär man misstänkte dem för att inneha utländska sedlar, vilket är förbjudet för ryska medborgare. De stängdes in i en liten cell, och fönstren bommades för.

 

I cellens ena hörn fanns ett litet avträde, vilket snart blev överfyllt. En dag kom ett par ”tjeka-agenter” in i cellen. De grepo en av fångarna, böjde honom med ansiktet ned mot avträdet och överhöljde honom med två skinnfällar, så att det blev fullkomligt lufttätt.

”Du blir inte fri, förrän du bekänner”, sade de, och den arme mannen fick ligga bunden på det sättet i över två timmar. I fängelset i Berislav fingo fångarna icke visa sig i cellfönstren – de nedskötos då omedelbart av de utposterade vakterna.

 

Den 6 juni (1933) var Andersson i förhör sista gången, och påföljande dag blev han frigiven, sedan man misslyckats i sina försök att få honom att erkänna. Tre av de svenska medfångarna frigåvos samtidigt – Petter Utas hade släppts redan den 26 maj – men dessa liksom Utas erhöllo som tidigare omtalats order att anmäla sig hos tjekan i Berislav, där de fingo sin dom. Frågan om någon av dem /… /

 

Enligt vad Andersson fått veta äro två av dem Norberg och Alexander Knutas, redan illa däran av svält – de ha redan börjat svullna – ett tecken på att de icke ha långt kvar.

 

Det är skönt att sätta fötterna på fast mark igen, säger hr Andersson under samtalets gång. Det är oändligt skönt att komma till ett land med ordnade förhållanden. Jag är mycket glad över att vara hemma igen, fastän jag är utblottad, men jag är orolig för min hustru, som är kvar där borta i Ryssland.

 

 

Avskrift från kopia av Borås tidning (?)

Fredagen den 4 augusti 1933.

 

 

*****