GAMMAL-SVENSKBY 

 

Jakob Blees

 

Översättning, Joel Nyman, 1923.

 

 

 

 

 

När innevånarna i Gammal-Svenskby utvandrade från Dagö, hade de ännu icke några fasta tillnamn utan benämndes efter sin far med tillägget son; Andersson, Pettersson osv.

 

Under 1860-talet företogs i hela Ryssland en folkräkning, och invånarna i den svenska kolonin måste nu antaga bestämda tillnamn. De flesta tog då då namn efter de gårdar deras fäder bebott på Dagö och kallade sig Buskas, Hansas, Hinas, Hoas, Knutas, Malmas, Tevis, Tines, Utas. Gårdsnamnen Hansas, Knutas, Tevis och Tines används ännu i dag inom Nuckö socken på fastlandet i Estland och på Ormsö.

 

De svenska krigsfångarna från Gustaf III:s krig med Ryssland, som 1794 kom till Gammal-Svenskby och blev medlemmar av kolonin, var omkring 30, bland dem soldaterna Hernberg, Norberg och Vesterberg.

 

Av dessa ha blott de 15 familjerna med namnet Norberg ännu bevarat sin svenskhet.

Ättlingarna efter Hernberg ha förtyskats. Den största släkten i kolonin är Knutas, som räknar omkring 35 familjer. Kolonins alla invånare hålla så väl ihop, att de nästan kunna betraktas som en enda stor familj. De många släktgiftermålen ha emellertid visat sig ofördelaktiga, folkstammen degenereras.

 

Ett par polska familjer, som Potemkin på sin tid skickade till Gammal-Svensky för att förstärka kolonin, blev senare av svenskarna, med myndigheternas medgivande, avskilda från dem. De ville ej veta av någon uppblandning med främmande folkelement. Blott ättlingarna till den ryske skrivaren i kolonin Krakowskij ha hållit sig kvar och delvis uppgått i den svenska folkstocken.

 

 

Brudpar i Gammal-Svenskby.

 

Svenskarna ha också skäl att vara på sin vakt och hålla sig till varandra. Deras tyska grannar, som i början på 1800-talet under utvandringen till annan ort ursprungligen inbjudits att som gäster stanna någon tid, stannade för alltid, bredde oskäligt ut sig på svenskarnas bekostnad och började snart hänsynslöst arbeta på att förtyska svenskarna och undertrycka deras språk.

 

Efter år 1860 tog denna tyskarnas strävan under en följd av år synnerligen stötande uttryck och former.

Pastor M. Strauss och överbyäldsten J. Werle uppträdde obehärskat och brutalt mot svenskarna. Alla predikningar hölls på tyska och tyska lärare tillsattes i byn.

 

De svensktalande barnen förbjöds att tala sitt modersmål och agades, om de brast i åtlydnad härav. Strauss hotade jämväl att låta uppbränna svenskarnas böcker. Denna utmaning kunde inte annat än djupt kränka svenskarna i deras heligaste känslor; de hade ett arv att försvara och de försvarade det. Endast enstaka lät skrämma sig och övergav sitt modersmål.

 

Ursprungligen hade ryska staten anslagit 120 desjatin (cirka 130 har) jord för den svenske pastorns räkning och för statsmedel låtit uppföra bostad åt honom i Gammal-Svenskby. Bostället stod emellertid efter svenskprästen Europaeus' avresa år 1784 övergivet, fick förfalla och revs slutligen. När Strauss kom dit år 1860, bosatte han sig mot svenskarnas vilja i Schlangendorf. Bitterheten mot tyskarna och deras opåkallade intrång fick därigenom ytterligare näring och tilltog allt mer.

 

År 1872 utkom en urkund, vilken reglerade äganderätten i det svenska distriktet som hela området alltjämt kallades. Av den ursprungliga arealen på 12,000 desjatin (c:a 13,000 hektar) fick Gammal-Svenskby icke behålla mer än 3,246 desjatin (c:a 3,500 hektar) under det att hela det övriga området skulle tillfalla de tre tyska byarna. Denna fördelning ansåg svenskarna vara orättvis. Först och främst kunde en kejserligförordning icke ändras på annat sätt än genom en ny kejserlig förordning.

 

Katarina II hade tilldelat dem 12,000 desjatin.

En underordnad myndighet kunde icke upphäva vad kejsarinnan bestämt. Men detta hade skett här. För det andra hade svenskarna mottagit de tyska utvandrarna, som var på väg till sin bestämmelseort Molotsjna i Taurien (öster om Dnjepr med Krim), endast som gäster och låtit dem stanna för att vila ut.

 

Därvid hade det överenskommits, att så snart svenskarna själva behövde jorden, tyskarna skulle draga bort. Men gästfriheten hade missbrukats, de tyska utvandrarna hade stannat kvar och med list och våld tagit svenskarnas jord såsom god pris i besittning. Det blev snart trångt för de svenska kolonisterna. Folkmängden som år 1870 ökats till 456 medlemmar, var tio år därefter redan 534. Här var nu ej annan råd än att företaga delning av somliga gårdars jord. Som folkmängden alltjämt ökades, blev det ändå svårt att reda sig, och de jordlösa blevo till slut allt för många.

 

Så började i slutet på 1880-talet utvandringar från Gammal-Svenskby.

 

Den ena strömmen gick till Amerika, där för närvarande omkring 200 medlemmar av deras stam äro bosatta i Kanada och British Columbia samt spridda familjer i andra delar av Amerika, den andra strömmen gick till Sibirien.

 

Gammal-Svenskby-borna i Kanada ha genom arbete och flit lyckats skaffa sig egna hem och somliga av dem äro välbärgade. För utvandrarna till Sibirien däremot har det ej utfallit så bra. Somliga ha kommit tillbaka i utblottat tillstånd och klagat, att de inte behövt resa så långt för att dö. Det kunde de göra lika bra i Gammal-Svenskby.

 

Av de jordlösa, som stannade hemma, arrenderade somliga jord av ett kloster i grannskapet. Då det emellertid var många andra, som sökte få arrendera jord av munkarna, blev Gammal-Svenskbyborna i många fall lottlösa. Några lyckades för en tid få arrendera jord av staten. In i det längsta hoppades svenskarna att återfå sin egen jord, som blivit dem med orätt fråntagen. De vände sig två gånger direkt till Rysslands siste tsar med böneskrift i detta syfte men fingo aldrig något svar.

 

Det område, som de fått behålla vid fördelningen, är smalt och långt. Det börjar vid byn, som ligger alldeles vid Dnjepr, och sträcker sig 15 kilometer inåt stäppen. Både brukningen och bärgningen äro till följd av de långa avstånden ganska besvärliga. Tidigare måste man och dragare under bruknings tiden ligga hela veckan, ibland längre tid, ute på stäppen. Blott på lördagsaftonen kom de hem till byn.

Under bärgningen av skörden var det ibland förenat med livsfara för en ensam man, att med sina hästar dröja kvar ute på stäppen till mörkrets inbrott.

 

Så hände det för åtskilliga år sedan att en bonde en kväll blev bestulen på båda sina hästar. Lassen stod färdiga och hästarna var förspända. Mörkret hade redan brett ut sig över stäppen och bonden satte sig att invänta månljuset.

 

 

Fortskaffningsmedel i Gammal-Svenskby.

 

Trött av det tunga arbetet slumrade han in. När han vaknade, var hästarna borta, blott en påk besatt med pikar låg på platsen. Själv ansåg han det lyckligt, att han somnat. I annat fall skulle han sökt försvara sig och då säkerligen fått sätta livet till, enär tjuvarna utgjorde ett helt band och var väl beväpnade. Sådana händelser var förr icke sällsynta och lära nog fortfarande förekomma.

 

Under de sista årtiondena av förra århundradet (1800 - talet) och ännu mer under det innevarande ha svenskar från Finland och Sverige då och då besökt Gammal-Svenskby.

 

För kolonin ha dessa besök givetvis varit av stor betydelse.

I början på 1880-talet kom docent Herman Wendell vid Helsingfors universitet dit för språkstudier och blev djupt gripen av invånarnas äkta svenska sinnelag och deras hårda och sega kamp för bevarandet av sitt språk och sin gamla svenska kultur. När han kom hem igen övertalade han sin broder, Johannes Wendell, att resa dit ner och slå sig ned där som folkskollärare. Denne lydde maningen och for åstad. Han verkade någon tid som lärare i Gammal-Svenskby och har därmed skrivit sitt namn i dess hävder.

 

Av utomordentligt stor betydelse för svenska språkets bevarande hos kolonisterna var frågan om uppförandet av en egen svensk kyrka i byn.

 

Det gamla träkapellet, som uppfördes vid utvandrarnas ankomst till Dnjepr, hade med tiden blivit skröpligt och fallfärdigt. Tyskarna erbjöd sig väl att hjälpa sina svenska grannar, att bygga men endast på det villkor, att en gemensam kyrka uppfördes och förlades till Schlangendorf.

 

Detta kunde svenskarna med den kännedom de hade om tyskarnas avsikter helt naturligt ej gå med på. De måste nödvändigt ha sin egen kyrka. Peter Utas var en av dem, som ivrigast arbetade för att få en kyrka i svenskbyn.

 

Trots det ringa tillgängliga byggnadskapitalet på endast 5,500 rubel och de tyska grannarnas spefullhet började svenskarna arbeta med kyrkobygget. Dåvarande svenske löjtnanten, numera majoren P. Tersmeden, som var bosatt i Moskva, fick där höra talas om denna svenska kolonis sega kamp för bevarandet av fädernas arv och blev i hög grad intresserad.

 

Han delgav prins Carl, som år 1883 bevistade Alexander III:s kröning i Moskva, sin avsikt, att resa till Gammal-Svenskby och studera förhållandena där. På den stämma, som vid hans besök samma år hölls, upptogs frågan om kyrkobygget och en petition till svenska folket om penninghjälp uppsattes och underskrevs av 48 byamän.

 

 

Tersmeden lovade att av all kraft arbeta för en insamling i Sverige och han höll ord. Genom hans energiska ingripande bildades en kommitté med prins Carl i spetsen och insamlingen gav till resultat 6,000 rubel. Omkring 1,500 kronor av detta belopp insamlades bland svenskar i Amerika.

 

Den 1 augusti 1884 hade Tersmeden glädjen att i Odessa få överlämna de insamlade medlen till befullmäktigade ombud från Gammal-Svenskby. Samtidigt med denna penning-insamling företog han även en insamling av böcker till Gammal-Svenskby och även denna gav ett gott resultat.

 

Nu var de värsta hindren övervunna, byggnadsarbetet bedrevs med glädje och iver och år 1885 stod den nya kyrkan färdig. Stor var kolonisternas tacksamhet mot Sveriges folk. De kunde nu i sin egen kyrka få sjunga sina gamla svenska psalmer och höra de svenska texterna föreläsas och förklaras på svenskt tungomål.

 

Bland de mest varmhjärtade vännerna till Gammal-Svenskby må nämnas folkskolläraren Martinsson i Hasslarp. Genom sina föredrag om kolonin lyckades han samla avsevärda bidrag och sände dit även böcker.

 

En infödd skollärare fick kolonisterna år 1885 i Kristoffer Hoas, som i fyra år studerat vid ett tyskt seminarium i Sarata, Bessarabien (nuv. Moldavien). 

Redan från första stund var han en ivrig förkämpe för det svenska språkets och den svenska kulturens bevarande i kolonin och arbetade med värme och hänförelse på denna uppgift. Han blev även klockare och måste dessutom också sköta de prästerliga sysslorna, när den tyske prästen ej var tillstädes.

 

 

Gudstjänst besökare i Gammal-Svenskby.

 

Och så blev han även byskrivare, en mycket krävande befattning. Hoas' arbete, att utsatt för allt upptänkligt motstånd från tyskarnas sida, ombilda sin skola efter svenskt modernt mönster, har varit allt annat än lätt. Tyska strävanden att förkväva svenskt språk och svenska kulturens egenart har emellertid till slut framgångsrikt avvisats, och den svenska kolonin kan äntligen känna sig vara en fri och av tyskarna oberoende församling.

 

Emellertid saknades länge en egen lokal för den svenska skolan. Kännedomen om stamfränderna nere vid Dnjepr var redan utbredd i vida kretsar inom vårt land och blev det ännu mer efter nuvarande professor Anton Karlgren och därefter kyrkoherden Herman Neanders besök i kolonin. Doktor Neander blev djupt gripen av Gammal-Svenskby-bornas innerliga kärlek till det svenska, varom hans broschyr "Gammal-Svenskby", 1912, bär ett vältaligt vittnesbörd.

 

Vid sin återkomst till Sverige arbetade han genom föredrag och på annat sätt för lösandet av skolhusfrågan därnere.

En insamling sattes i gång och gav till resultat icke mindre än 14,000 kronor. Så byggdes den länge efterlängtade skolan och blev färdig strax före det stora krigets utbrott. Den står tätt intill kyrkan, och båda dessa byggnadsverk vittna, där de nu resa sig, om moderlandets visserligen sent väckta omvårdnad om sina av ödet fjärran vinddrivna fränder och de utgöra kraftiga bålverk för svenskhetens bevarande inom detta lilla område i södra Ryssland.

 

 

Utsikten mot norr från kyrktornet.

Bakom träden skymtar kyrkmuren med Ni-bi gatan

mot Klosterdorf.

 

Genom enskilda personer och sammanslutningar har under de senaste sextio åren ett rätt avsevärt antal böcker och publikationer från Sverige och Finland skickats till Gammal-Svenskby. Det är också det enda sättet för kolonisterna att komma över litteratur på deras eget språk.

 

På det ekonomiska området ha de två sista årtiondena haft att uppvisa stora förändringar och växlingar.

Under åren 1899 - 1901 rådde här stor missväxt, som satte djupa spår i kolonisternas liv. Många av de jordlösa hade arrenderat och brukat jord, som tillhörde ryska staten. I det längsta hoppades de, att staten i likhet med munkarna i klostret skulle visa dem skonsamhet och efterskänka det föreskrivna arrendet. Så skedde emellertid icke, hela summan indrevs, och flera av dessa arrendatorer blevo ruinerade.

 

Svårigheterna ökades genom en stor eldsvåda, som år 1903 lade gårdarna i Gammal-Svenskby i aska. Eldsvådan var mycket omfattande och försäkringsbeloppet täckte endast 1/14 del (7,1 %) av värdet av det genom elden förstörda.

 

Under tiden hade folkmängden ökats. Det var därför ej underligt, att utvandringar till Amerika och Sibirien fortsatte, allra helst som missväxtår inträffade även under den följande tiden. Likväl fanns det i Gammal-Svenskby bönder, som stod sig ganska bra. Peter Buskas, numera död, hade före år 1914 så pass stora förråd, att han kunde föda hela svenska kolonin någon kortare tid, om så behövdes.

 

 

Gammal-Svenskby-flicka. Men vem?

 

Så utbröt det stora kriget. Alla vapenföra män i Gammal-Svenskby i åldern 20 - 48 år kallades till tjänstgöring.

 

Under tiden måste kvinnorna sköta alla sysslor hemma. När centralmakterna på sydöstra fronten drev undan de ryska trupperna och tyskarna besatte Ukraina, var det fråga om att Gammal-Svenskbys befolkning skulle överflyttas till Krim. Svenskarna motsatte sig denna plan. Skulle de nödvändigt flytta bort från Dnjepr, så ville de "hem" till Sverige. Någon flyttning blev då ej av.

 

Under den närmaste tiden efter ryska revolutionens utbrott och under inbördeskriget i Ryssland kom Gammal-Svenskby att i veckor och månader ligga i stridslinjen.

Utom de faror som skottväxlingen mellan de reguljära stridsstyrkorna erbjöd, utsattes Gammal-Svenskby även för angrepp av rövarband. Männen i den svenska kolonin såväl som i grannbyarna måste natt och dag hålla väpnad vakt.

 

Minnesvärt är den kände rövarhövdingen Machnos anfall på byn. Avsikten var att nedgöra befolkningen och bränna byn. När de vilda männen genom Kr. Hoas' behjärtade uppträdande äntligen fick klart för sig, att invånarna här var svenskar och icke tyskar, blev kolonin skonad.

 

Karl XI:s namn och Sveriges rykte räddade svenskarna från undergång. Men både Kristoffer Hoas och andra var flera gånger utsatte för överhängande livsfara. Byn blev flera gånger utplundrad.

 

I Sverige hade man icke heller under dessa av så hårda prövningar tyngda år glömt sina trofasta stamförvanter vid Dnjepr. År 1919 anordnade Uppsala domkapitel en insamling till förmån för kyrka, skola och fattigvård i Gammal-Svenskby. Insamlingen gav 80,000 kronor.

 

Två år därefter kunde den kyrkliga ledningen helt och hållet övertagas av kyrkorådet i byn. Samma år, 1921, drabbades åter Gammal-Svenskby i likhet med stora delar av Ukraina och Ryssland för övrigt av en ödesdiger missväxt.

 

Ärkebiskop Söderblom och kyrkoherde Neander satte då på hösten i gång med en kraftig insamling av livsmedel och andra nödvändighetsartiklar. Det var då ett gott år i vårt land och maningen att skynda våra stamförvanter till hjälp i deras bistra nöd fann gensvar i hela landet. Från hög och låg kom bidrag i spannmål och andra varor; svenska hjärtan var varma för svenskars nöd och deltog gärna i arbetet.

 

Som det emellertid dröjde långt in på vintern, innan expeditionen kunde avgå, sändes av Svenska Röda Korsets första undsättningsexpedition till Samara ingenjör Gösta Cedergren från Moskva, där Kr. Hoas och bonden Jakob Hoas på väg till Sverige för att söka hjälp just då inträffade, med tre järnvägsvagnar livsmedel till Gammal-Svenskby för att bringa hjälp för de närmaste månaderna. Efter en sinksam färd, som icke saknade sina äventyr, kom denna expedition fram till Gammal-Svenskby på själva juldagen (1921). Kr. Hoas återvände tillsammans med Cedergren.

 

Invånarna i byn samlades och glädjetårar strömmade utför mångas kinder. De kom fram och tryckte Cedergrens hand och sade rörda: "Sverige har räddat oss från hunger-döden, Gud har hört våra böner".

 

Efter den högtidliga gudstjänsten i kyrkan kom samtliga närvarande fram och tryckte hans hand med orden: "Stor tack åt Eder och åt hela Sverige, som givit oss dessa stora gåvor" eller "Gud välsigne Eder och hela Sverige!".

 

Gripande var det i sanning, när varorna sedan utdelades. "Ja, om ni, gode givare i Sverige, bara hade kunnat se den fröjd dessa varor åstadkomma", säger Cedergren i sin berättelse härom. En moder med 7 barn, utarbetad och utblottad, kunde knappt fatta att det var verklighet, när hon mottog sin del. Tårarna började sakta droppa från hennes ögon, då hon krampaktigt fattade om givarens händer och sade: "Gud välsigne Eder och alla våra stamförvanter".

 

De klädesplagg, som Rädda Barnen hade lämnat, var ej tillräckligt för behovet. I en del familjer fanns det 4 till 5 fullständigt nakna barn. De fattigaste blevo därför först ihågkomna. Åt pojkarna syddes byxor av säckarna, i vilka expeditionen hade förpackat klädesplaggen.

 

Ingenjör Cedergren avreste den 2 januari 1922 från byn.

Att nöden var så stor i Gammal-Svenskby var ej att undra på. Under inbördeskriget stod fronten där i 9 månader och omkring 70,000 soldater måste underhållas.

 

Under åren 1919-1920 togs från bönderna i byn icke mindre än 276 hästar, 216 nötkreatur, 161 gödda svin jämte stora mängder kött fjäderfä, över 2,500 ton spannmål, över 320 ton otröskad säd mot kvitton, som sedan togs tillbaka. Stora mängder tog soldaterna direkt utan kvitton.

 

År 1919 fanns förråd i byn, som hade kunnat räcka i 7 år framåt. Missväxten 1921 skulle inte ha vållat något avbräck. Nu däremot var invånarna utblottade på snart sagt allt.

 

De förråd, som Svenska Röda Korset sände, kunde ej räcka länge. Och nöden blev redan under vintermånaderna ohygglig. Än outhärdligare blev det fram på våren. Allt var slut, ingen hade något till övers åt de nödlidande.

Vid flodstranden och på stäppen sökte man växter, trädrötter, solroskakor och vildsenap att stilla hungern med. Hudar skars i remsor, som stektes över koleld och förtärdes, ja, till och med skodon av ogarvat läder stektes och åts upp.

 

Många ropade under plågorna: "Låt oss åtminstone se en smula bröd, innan vi dö, vi vilja ej äta det, blott se det".

Vid svenskars sjukbädd kunde man, när livet började slockna, få höra den döende tala om, att Sverige skulle sända flygmaskiner eller ångbåtar för att taga deras lik hem till fädernas jord. Man drömde varje stund om att bliva hemförd till Sverige från "tårarnas land".

 

Den stora expedition, som domkapitlet i Uppsala förberedde, skulle gå över Konstantinopel och Svarta havet uppför Dnjepr fram till Gammal-Svenskby.

 

Till all olycka var det ovanligt mycket snö vintern 1922 och istäcket på Dnjepr låg orört till långt fram på våren.

Svenska Röda Korset övertog verkställandet av expeditionen och missionären W. Sarwe, som av domkapitlet utsetts till delegat, reste den 12 februari ner till Konstantinopel, där han inväntade expeditionens varor, som sändes dit från Göteborg med en av Broström-linjens ångare.

 

I väntan på islossningen i Dnjepr upplades varorna i magasin i Konstantinopel. Förs den 5 april kunde Sarwe anträda resan från Konstantinopel på en liten motorskonare, som han förhyrt för ändamålet.

 

Expeditionens varuförråd var rikligt och mångskiftande.

Utom betydande mängder vetemjöl, utsädesvete och annan spannmål fanns medicin från Stockholms apotekare, matvaror, kläder, skodon, snickeri- och skomakeriverktyg, sybehörsartiklar, jordbruksredskap och mycket annat samt tre slåttermaskiner och material till fiskredskap, som sändes något senare. Vägen gick över Odessa och Cherson uppför Dnjepr. Från de ryska myndigheternas sida visades stort tillmötesgående.

 

Så gick färden vidare uppför den väldiga floden. Sent på påskaftonen den 16 april fortsatte resan från den lilla staden Berislav, där båten lagt till, och därifrån var det endast 12 kilometer kvar till Gammal-Svenskby.

 

I gryning på påskmorgonen fortsatte båten, som under natten legat för ankar, uppför floden. Det gick sakta; vårfloden hade stigit över Dnjeprs bräddar och lotsarna måste hålla noga utkik och loda. När så räddningsbåten äntligen hade målet i sikte, hissade dess italienske kapten Novelli Mario svenska flaggan och Röda Korsets fana på den höga förmasten. Och klädde han hela skeppet i festskrud med alla flaggor han hade till sitt förfogande.

 

Klockan 6 på påskdags-morgonen var folket i Gammal-Svenskby efter sedvänja ute på kyrkogården, där gudstjänst hölls vid de hädangångnas gravar. Två unga män fingo därvid syn på båten ute på Dnjepr, den förde svenska flaggan och Röda Korsets fana i toppen.

 

Räddningens timme var kommen!

Redan kvällen förut hade man hört, att hjälpen var nära. Snart visste hela byn, att undsättningsexpeditionen var framme och endast sökte lämplig landningsplats. Från kyrkogården skyndade folket ner till floden.

 

 

Svenskbybor i väntan på stranden

vid hjälpsändningens ankomst.

 

Ja, det var sant, moder Svea hade tänkt på denna lilla skara, åt en säker död invigda svenskar, och kommit för att rycka dem undan dödens klor. Åsynen av räddningsbåten med den svenska flaggan gjorde ett så starkt intryck på dem, att gamla, härdade män grät som barn.

 

Redan på påskdagen fick de mest nödställda utdelning. Sedan vidtog efter urlastningen av varorna, som inlades i skolsalen, den stora utdelningen, och pågick i flera veckor.

 

Män och kvinnor blevo därvid uppklädda med plagg från olika givare i Sverige, så att de knappt kände igen varandra, när de möttes ute på gatan.

 

Levnadsmodet återkom och glädjen återvände. Men omkring 8 personer hade dock redan hunnit dö hungerdöden, innan hjälpen nådde fram, och flera dog även efter dess ankomst. De kunde ej längre räddas. Såväl i utdelningsarbetet som i annat var deras ledare Kr. Hoas med sin hustru Emma, född Skarstedt, den mest verksamme.

 

Även de kringliggande byarna erhöll någon hjälp av expeditionen, likaså barnhemmet och sjukhusen i Berislav och Cherson.

 

Strax efter första utdelningen begav sig flera familjer med hästar och kor ut på stäppen för att där anlägga en ny by.

Jämt 140 år efter Gammal-Svenskbys grundläggning invigdes den 14 maj 1922 detta nybygge. Sarwe och Kristoffer Hoas hämtades av nybyggarna dit ut och invigningen skedde med avsjungandet av en psalm, invigningstal över Davids psalm 65:12, en sång och nedkallandet av Guds välsignelse över "Nya Svenskbyn".

Till sist sjöngs "Nu tacken Gud allt folk".

Bostäderna i "Nya Svenskbyn" bestod till en början av flätat vide och uppgick till ett antal av 15.

 

Vid pastor Sarwes återresa till Sverige följde Kr. Hoas med. Han blev här prästvigd den 15 september 1922 i Uppsala domkyrka av ärkebiskop Nathan Söderblom för tjänstgöring i Gammal-Svenskby.

 

 

                                          

 

                     Kristoffer Hoas                        Nathan Söderblom

 

Härmed hade sålunda denna gamla svenska koloni, som alltid hållit fast vid fädrens tro och en sann gudsfruktan, fått en länge närd önskan om egen präst uppfylld.

 

En tredje hjälpexpedition utrustades av Svenska Röda Korset hösten 1922. Den reste under ingenjör Gösta Cedergrens ledning över Reval, Petrograd, och Moskva och framkom på Dnjepr norr ifrån den 1 dec. 1922 till Gammal-Svenskby. Med denna återvände Kr. Hoas och mottogs med ett välkomsttal på stranden som kolonins själaherde. Följande söndag höll han sin första predikan i byns fridfulla kyrka.

 

Denna expedition var mycket rikt utrustad och medförde även hjälp till grannbyarna Kusja Balka, Klosterdorf, Mühlhausendorf, Schlangendorf, Dremailovka och Novo Berislav.

 

Fördelningen organiserades med tillhjälp av ombud från alla dessa orter. I Berislav inreddes en sjukstuga för Gammal-Svenskby m fl. orter, huvudupplaget förblev i Gammal-Svenskby. Efter Cedergrens avresa därifrån leddes arbetet av den andre medlemmen i expeditionen W. Hebbel.

 

Denna hjälpverksamhet var mycket omfattande och inriktades även på åkerbrukets upprättande våren 1923.

Här skulle en katastrofal nöd ha inträffat, om ej hjälp kommit från Sverige. Rörande var också nu den tacksamhet, som muntligen och skriftligen kom till expeditionen och pastor Hoas till del.

 

Pastot Hoas medförde bl a två kyrkklockor.Tidigare hade man endast en kyrkklocka. Nu har man tre.  

Dessa har skänkts av vänner i Sverige att användas i Gammal-Svenskby kyrka.

 

 

 

 

Folkmängden i Gammal-Svenskby uppgår för närvarande (1923) till c:a 850 personer. Denna lilla folkspillras sega och hjältemodiga kamp för bevarandet av fäderneärvt språk och svensk kultur framstår som ett lysande vittnesbörd om de vackraste egenskaper i den sunda, kärnfriska svenska folkkaraktären.

 

Långt borta i främmande land, omgiven på alla sidor av främmande folkelement, som ofta nog ej hysa aktning för andras heligaste känslor, och under långa tider glömda av sina stamförvanter, har denna lilla skara svenskar i den onda såväl som i den goda dagen med orubblig trohet och hängivenhet hållit fast vid fädrens tro, språk och kultur. De hava städse förblivit svenskar.

 

 

 

*****