Djurens möte i skogen.

 

 

                                                              En fabel om ryska revolutionen,  

                                                              författad av en tjugoårig yngling

                                                              i Gammalsvenskby. (1 jan. 1922).

 

 

 

Uti skogens dunkla sköte

Hålla djuren allmänt möte.

Medan jorden fylls av storm,

Göra djuren ny reform.

Stygga ugglor, starka örnar –

Djur av allehanda slag

Hålla råd och stifta lag.

Mellan djuren råder freden.

Mickel räv i främsta leden,

Utan svek i sitt förbund,

Skakar tass med mäster hund.

Stolt förvägen han går fram,

Smeker både höns och lamm,

Gör sig redo att i dag

Hålla allmänt föredrag.

Nu det gäller nya val,

Vem som helst får hålla tal.

Mickel räv är redan en,

Och gorillan kommer sen.

Kung Leo är ej nöjd,

Hans gestalt av smärta böjd,

Han ej mer sin krona bär,

Och hans stund nu kommen är.

Mickel börjar. Massan tystnar.

Alla på hans stämma lyssnar.

Fram till Leo han nu går,

Talar hårt och förebrår:

”Nu så har vi Leo funnit,

Domen kommer att bli kort –

Kungen skall ur livet bort!

Mina herrar, min publik,

Rösta nu för republik!

Nu vår lösen är parti,

President, demokrati.

Länge nog vårt blod man sugit

Och kung Leo för oss ljugit,

Att han kämpat för vårt väl,

Fast han dräpt båd’ kropp och själ.

Tiden har nu hastigt vänt,

Man bör utse president

För att styra efter lag,

Göra allt vårt välbehag”.

Mickel skådar ren sin tron.

Massan tager ju reson,

Börjar fatta, vad som hänt –

Mickel räv blev president.

 

     ***

 

På fyra fötter ned från grenen

Gorillan träder fram på scenen

Inunder himlens gröna sal

Och håller så sitt jungfrutal.

Hon börjar: ”Ädla kamrater

Man skilde förr på djur och stater.

Nu äro alla bröder

Ifrån väster, norr och söder.

För statens skull vid lampors sken

Man sökt från tidens morgon re’n

En verklig kommissar

Till fröjd för våra levnadsdar.

Den länk som var försvunnen,

Nu äntligen är funnen!

Fastän jag går på fyra,

Så kan jag stater styra”.

Så flyter talet dagen lång,

Gorillan slutar denna gång.

Hon också lycka med sig har

Och hyllar re’n som kommissar.

 

      ***

 

Mickel räv är illa stämd,

Tänker nu på list och hämnd.

Också vargen är en man,

Varken kunnig eller grann.

Vill för statens skull försöka

Även sin prestige att öka:

”Som jag kallas anarkist,

Jag försäkrar er förvisst:

Alla, som mig höra till,

Hören, vad jag säga vill!

Den som följer mig är fri,

Ty jag hyllar anarki.

Gott eller ont, vad vill ni ha,

Allt vad ni önskar, kan ni ta”.

 

      ***

 

Och djurens valdag får ett slut,

Där massan skiljes åt med krut.

En blodig strid med rop och kiv,

Envar nu kämpar för sitt liv.

Många hellre fly än fäkta,

Andra re’n till marken sträckta.

De ligga slagna såsom lik

Med all sin kloka politik.

 

      ***

 

Tyst det är i skogens sköte.

Där nyss djuren höllo möte,

Färgas markens örter röda

Av de slagna, som förblöda.

 

 

 

Viktor Hoas.           

 

 

 

********************************************

 

Dikter

 

 

 

               

Vid Gammalsvenskbybornas ankomst

        1 augusti 1929.

 

 

 

Välkomna i Er moders famn,

I käre svenskar från fjärran,

Som hållit i helgd Ert svenska namn,

Ert språk, Er tro till Herran !

 

 

Vad allt I ärvden i psalm och sång,

i gammalsvenska seder,

hos Er växt friskt i minnets fång

och hållit högt i heder.

 

 

Så trofasthet mot ideal

till slut har vunnit seger,

och efter trångmål, nöd och kval

ett fosterland I äger !

 

 

       *****

 

På härskarbud gick fädrens tåg,

trots frälserätt, mot söder, 

från hem och härd vid baltisk våg,

där än bo fria bönder  —

 

 

på blytung fot ett ändlöst tåg

till Djeprns flacka stränder,

där Gammalsvenskby snart man såg

uppbyggt av svenska händer.

 

 

En folkö i ett upprört hav,

vars bränning bröt mot stranden,

där svenskhetselden härdning gav

åt sinnet och år handen.

 

 

Den lågan, som I fått i arv,

tänt hopp i tunga öden,

och jorden tvangs med plog och harv

att giva bröd i nöden.

 

 

     *****

 

Men trycket blev för hårt till sist

och minnet reste kravet

att börda få vad fädren mist — 

ett hem vid balterhavet.

 

 

För tårskymd blick på mörka skyn

då steg en rosig hägring,

och Sverige, Sverige blev en syn

av ursvenskt hem i fägring.

 

 

Då flög ett rop ur hjärtegrund:

”Hem!  Hem till fadershuset”!

Och nu är Er den drömda stund

om hem i nordanljuset.

 

 

I han från nu ett fosterland

att älska, tjäna, hedra,

dess hävd, dess hopp, dess fria strand

från nu ock äro Edra.

 

 

       *****

 

Vi se i Er ett tidens salt,

Som skall dess löshet döma —

Den svenska bondens urgestalt

Vi inför Er ej glömma.

 

 

Så skifta vi rätt med varann

de pund vi ha att skänka.

Den svenskhetseld, som hos Er brann,

skall evigt för oss blänka.

 

 

Vårt solkors på sin blåa grund

nu i sitt hägn Er tager,

när skaran i högtidlig stund

in över gränsen drager.

 

 

 

 

Författare: Adolf Berencreutz.    

 

 

Källa: Helsingborgs Dagblad den 7 aug. 1929.

 

 

 

*******************************************