Russwurm del 2

Russwurm del 3

 

 

Karl Russwurm

 

Die Auswanderer. Lebensbild aus der Geschichte Dagös.

Rigaer Almanach 1866.  

 

Översatt från estniska till svenska av Joel Nyman 1923.

 

 

 

I. Julen.

 

Under brak och dån for stormen fram genom Takkonaskogens höga furor, och med åskliknande skrällar vräkte bränningarna väldiga isflak mot Leimudds steniga strandvall borta vid Dagös nordligaste udde. Svenske bonden Lind Bjur från byn Meldse steg ut ur sin stuga och såg med bekymmer ut i nattens mörker.

 

"Var kan Baltzer ha blivit av i kväll?" frågade bondens hustru Birita, vilken full av ångest skyndat ut efter sin man, under det stormen piskade henne vassa snökorn i ansiktet. "Självaste den heliga julkvällen stannar han så onödigt länge borta och låter oss så onödigt oroas för hans skull."

 

"Även jag finner det högst besynnerligt, ty Balzer vet ju mer än väl, att vi alltid fira julkvällen i varandras sällskap.

Men kom nu in! Endast den lede själv har förorsakat detta oväder. Du, som nyss tillfrisknat efter långvarig sjukdom, får inte vara ute i kväll."

 

De båda gamla återvände in. Endast en torrvedssticka spred ett svagt ljus härinne. Ur ett angränsande rum hämtade Lind ett bländvitt segel, som han fäste upp under det sotade taket. Vid den likadant nedsotade bakväggen fäste han upp några torrvedsstickor. Under tiden hade hustrun smyckat rummet med unga tallruskor och hängt upp i taket julkronan av vass. Sist av allt tände hon de små hemstöpta talgljusen, instuckna i tvenne från taket nedhängande tvågreniga ljuskronor. Gubben Lind lade ytterligare en tjärfylld kubbe på brasan och intog sedan älsklingsplatsen borta i hörnet av den stora, varma ugnen, där han blivit van att glömma bort sina bekymmer och uppgöra nya planer. Mor Birita däremot tog ned den nötta psalmboken och föreläste juldagens episteltext samt julevangelierna.

 

 

Gammal svensk gård på Dagö.

 

Snart hördes hundens glatt igenkännande skall och med fasta steg inträdde den länge väntade sonen. Hansfylliga och godmodiga ansikte var alldeles rödpiskat av stormen. Det långa ljusa håret hängde tillrufsat fram under det breda hattbrättet. Skägget hängde fullt av snö och istappar och den korta, bruna vadmalsrocken liknade en snödriva.

 

Ur Balzers blåa ögon framlyste dock en hurtig livsglädje, och hela hans sätt förrådde en så varm tillgivenhet för sina föräldrar, att faderns förebråelse över sonens långa bortovaro ej kom över läpparna. I stället mottog han sonens hjärtliga hälsning med ett vänligt: Gud signe dig (Gu sinn!) Helt sakta reste sig modern och hjälpte varsamt till att befria sonen från den nedisade rocken. Sedan hämtade hon fram torra strumpor och skor samt rock och borttorkade ömt vattnet ur den käre sonens ögon och hår. Först sedan hon satt fram bänken åt sonen och själv återintagit den gamla platsen, sade hon: "Nu kära barn, berätta vad du sett och hört i dag och vilken anledning du blivit borta så länge."

 

"O, kära föräldrar", började Balzer, det är så mycket som oroar och kräver allvarsammaste överläggning och eftertanke. Eder gode vän och granne, gamle Toren i Roiks, har meddelat mig närmare om allt. Som Ni ju vet, har godsägaren och hans tjänstemän för länge sedan trampat våra svenska rättigheter under fötterna.

 

Allt sedan den gamla goda grevinnan Ebba Margaretas död har sonen Magnus Stenbock ökat våra skatter och bortskänkt svenskar, alldeles som övriga godsägare göra med sina estniska livegna.

 

Sedan nu alla upprepade böner och klagomål inför kejserliga riksrådet visat sig fruktlösa, hava samtliga svenskar beslutat, att, ifall greven ej skulle bevilja eftergifter, uppsäga sina gårdar och flytta antingen till Sverige eller Ryssland. Det är omöjligt att längre härda ut under denne förtryckare. Greven har antagit uppsägningen och således skulle hela församlingen fått flytta till våren. Men eftersom regeringen ej vill medgiva en dylik massutvandring utan bestämt mål, förlänger greven kontraktet till våren 1781, dock med villkor, att svenskarna skulle fullgöra sina förpliktelser samt återtaga sina mot honom inlämnade klagomål. Greven å sin sida förband sig förklara alla svenskar för fria samt utlösa alla försålda och bortskänkta svenska underlydande.

 

I kontraktet lämnades dock frågan öppen, huruvida svenskarna efter kontraktet utgående skulle få behålla sina gårdar eller ej. Bägge parter förbehöllos rättigheten till sex månaders uppsägningstid.

 

Alla var glada över den nya överenskommelsen och hoppet att få kvarstanna i fädernebygden återvände. Så kom i höst det oväntade meddelandet, att vi alla voro uppsagda till flyttning nästa vår. Och vart skall vi nu alla taga vägen? Detta är den stora sorg, som trycker alla godsets underlydande.

 

"Visst är det en svår tid", svarade fadern, som hela tiden med uppmärksamhet åhört sonens berättelse.

Men egentligen angår denna uppsägning icke så mycket oss här i Meldse som bönder i Roiks. Vår lilla by har ju tyvärr för mer än 100 år tillbaka förlorat sina svenska rättigheter, vilka varit av samma slag som bönderna i Roiks och Kertell.

 

De våras förtroendeman, som skulle överbringa papperen till Generalguvernören i Reval för att av densamme godkännas och stadfästas, blev av motvind förhindrad att komma över till fastlandet.

 

På krogen sammanträffade han med fogden Krefftings son. Vår man lät förleda sig till att mottaga dennes förplägningar; ölkannan påfylldes mer än en gång och slutligen somnade han in. Vid uppvaknandet var emellertid denne Judas försvunnen och med honom även våra svenska papper och rättigheter. Efter denna tilldragelse var våra svenskar tvungna åtaga sig samma skyldigheter som esterna. Denna uppsägning drabbar således ej oss, och även om vi skulle bliva tvungna lämna våra gårdar, tänker jag inte att i likhet med de övriga svenskarna draga ut på osäkra företag. Jag har beslutat att för den korta återstoden av mitt liv slå mig ned hos min broder i Kertell, vilken även givit sitt samtycke härtill".

 

"Du kära far, tänker således avskilja dig från den församling, som annars så trofast hållit ihop",

frågade Balzer med djup rörelse. "Svenskarna hava alltid stått en för alla och alla för en, Och vore jag ej hågad att för bekvämlighets skull avskilja mig från de övriga".

 

"Helt säkert skulle inte heller jag ha blivit efter mina svenska bröder, bara vi inte vore så gamla och svaga och odugliga till att uthärda en så lång och okänd resas alla besvärligheter. Dessutom stanna ju alla svenska kyrkobönderna i frid och ro på sina gårdar och hitintills har man behandlat dem mänskligt och gott".

 

"Vill du således lämna oss nu, då vi blivit gamla och skröpliga?" utbrast den stackars modern med tillbakahållna tårar. "Vi behöva nu ditt stöd mer än förr och som du vet, så är din fattige farbror icke i stånd till att underhålla oss".

Balzer teg. Det märktes mer än väl, hur han kämpade med sitt hjärtas innerligaste känslor, och tårar trängde fram ur hans ögon. Snart nog hade han dock bemästrat sina känslor och sade med en undertryckt suck: "Vad Ni, älskade föräldrar, begär, vill jag så gärna efterkomma".

 

"Jag vet mer än väl", fortsatte modern, "att även andra band sammanknyta dig med Torens hus och släckt; lilla Heljas blåa ögon hava fjättrat ditt hjärta.

 

Fastän jag ingenting har att anmärka på vår gode väns dotter, så är hon ändå bara barnet ännu och för ung att bliva din hustru. Dessutom betvivlar jag allvarsamt, huruvida den rike Toren vore villig att giva sin enda dotter åt en så fattig en, som du, min käre gosse. Han är ju den mest ansedde mannen i hela socknen samt upphovet till tvisten med nådige greven. Han har offrat stora summor på alla rättegångarna och är det svårt att begripa varifrån han fått alla dessa pengar. En del tror, att själve den lede släpar ihop dit både pengar och säd. Prästen Lithander lär en gång hava frånhänt Torens hustroll två tunnor korn och återställt säden åt ägaren".

 

"Håll inne med dylika dumheter, avbröt husfadern tvärt. Såväl Toren själv som far och farfar hans hava varit flitiga och sparsamma män. Och deras hustrur ha varit dugliga hushållerskor. Dessutom ha de aldrig haft någon vidare talrik familj. Något vidare rik kan Toren heller icke vara, då han börjat försälja såväl boskap som olika husgerådssaker".

"Häri gör han nog mycket förståndigt", invände Balzer. "Blir det förflyttning, finge han helt säkert efteråt mindre betalt? I morgon samlas bönderna till rådplägning hos prästen och då få vi bättre besked om allt".

 

Utan att svara reste sig fadern och gick, åtföljd av Balzer, som bar en ålderdomlig lykta, ut i kostallet. Även djuren skulle få en klänning av att det var jul. Därför undfägnades de med bröd och - öl.

 

Balzer hade dessutom medtagit en skälla för att ringa Guds frid över ladugårdens invånare. På såväl ladu-gårdens som boningshusets alla dörrar uppritade fadern ringomgivna kritkors, även så på fönsterluckor och brunnslucka. Ondskans andemakter voro ju den heliga julkvällen i särskild verksamhet och gällde det därför att med det skyddande korstecknet förekomma alla olyckor.

 

Då de återkommit in, var "julgalten" redan framsatt. Denna utgjordes av en av osiktat vetemjöl bakad bulle, vilken var försedd med tryne med näsborrar, ögon och öron samt mun. Fem små taggar på ryggen skulle föreställa borst.

 

Fadern avlyfte den över julgalten utbredda handduken och försedde även denna med ringomslutna kritkors. Efter att hava återintagit platsen vid kakelugnen, började fadern: "Varenda julkväll har du, min son, sett oss hava ett dylikt julbröd. Endast nyårs- och trettondagen samt fastlags-tisdagen ha vi ätit av detsamma. De sista smulorna har vi sparat åt boskapen, då den om våren första gången släptes på bete. Vid olika tillfällen har du även frågat efter anledning till detta bruk.

 

Först nu, då jag var till prästgården med julgalt och fläsk, har jag av prästen erhållit upplysning i denna fråga. Denne påstår det vara ett urgammalt bruk, vilket även i Tyskland och Sverige bibehållit sig till våra dagar. I forntiden - så berättade prästen - avgavs under midvinterfesten vid en stekt galt, offrad till guden Frejs ära, löften som under årets lopp skulle infrias.

 

Efter kristendomens införande bibehölls bruket i form av ett galtliknande bröd. I Sverigeförekommer ännu följande bruk; nyårsdagen utbreder husfadern på en träkubbe skinnet av en gumse eller ett svin. Med handpåläggning på detta skinn lovar han högtidligt, att under det nya året vara en mild och rättvis husfader. På samma sätt avgiva sedan alla fullvuxna löften att ärligt och samvetsgrant fullgöra sina åligganden".

 

På moderns inbjudan tog männen sedan plats vid bordet. Enligt urgammalt bruk bestod julmaten av korngrynsgröt med inlagda fläskbitar, vilket gjorde anrättning all heder. Även det färska julölet anlitades mycket flitigt. Här på den ensliga gården och utan småbarn uteblev dock de vanliga jullekarna med julhalmen. För övrigt voro tiderna av sådan beskaffenhet, att de ej stämde till lek. - Emedan rummet skulle vara upplyst hela natten igenom, satte modern två nya ljus i den tvågrenade ljusstaken. Efter en kort kvällsbön, av husfadern föreläst ur en bönbok, gick alla till vila.

 

 

II. Rådplägningen.

 

Redan tidigt nästa morgon efter en av tryckande bekymmer förorsakad orolig sömn var mor Birita i full sysselsättning. Hennes första steg gällde ladugården, där under uttalandet av välsignelsebringande ord samtliga invånare försågs med skyddande korstecken. Sedan genompyrdes alla rummen med enrisrök. Härigenom förhindrades den lede i skepnad av en svart katt eller grå sugga tränga in och anstifta ledsamheter.

 

Nattens mörker skingrades till någon del av den sjunkande månen, då våra vänner redan voro på väg till julottan, som efter vanligheten ägde rum klockan 4 på morgonen.

Stormen hade lagt sig till ro och hela jorden var betäckt med snö. Endast här och där kunde förmärkas några rester av spår. Kyrkan var prydd med unga tallar, från vilkas grönska små hemstöpta talgljus spred ett behagligt sken. Vänskapliga hälsningar utbyttes med vänner och bekanta.

 

Sedan avbidades gudstjänstens början med stilla psalmläsning och bön. Den alla förenande sången och enkla predikan gjorde ett djupt intryck, helst som hela församlingen under allvarligaste sinnesstämning samlats till andakt och bön. Efter avslutad gudstjänst anhöllo några äldre församlingsbor hos sin själasörjare, att denne efter högmässan ville rådgöra med dem i en mycket viktig angelägenhet, vartill denne även bredvilligt samtyckte.

 

Omkring middagstiden fylldes den rymliga sockenstugan av svenska församlingsbor; kvinnor och barn hade redan farit hem. Pastor Karl Forsman hade endast fem år tjänstgjort i församlingen, men likväl hunnit tillvinna sig församlingens odelade förtroende. Efter att vänligt hava hälsat på de närvarande, frågade han deras ärende.

 

Den till åren komne Toren från Roiks reste sig och yttrade ungefär följande: "Högt ärade herr pastor! Ni har mycket väl reda på grevens uppsägning av oss och vår därigenom iråkade svåra belägenhet. Vi stå inför den tunga nödvändigheten att lämna hem och hembygd och utvandra till ett för oss främmande och obekant land. Kanske Ni, herr pastor, kunde giva oss något råd? Kunde icke våra fribrev skydda oss mot denna nya våldsgärning"?

 

"Jag fruktar", svarade pastorn, "att edra fribrev icke kunna giva eder det önskade skyddet, helst som greven är bosatt på annat håll och föga bekymrar sig om edra rättigheter".

 

Jag vill i stället tillråda eder att än en gång underkasta edra fordringar till greven, den sorgfälligaste prövning, likaså eder ställning till densamme. Fastän jag bara en kortare tid varit bland eder, har jag dock efter förmåga tagit reda på öns förflutna och vill jag gärna delgiva eder resultatet av dessa mina forskningar. Gott vore, om även ni ville bifoga, vad ni hört av de gamla".

 

Alla samtyckte till pastorns förslag, varpå denne berättade följande: "På den ungefärliga tiden vid för Kristi födelse regerade i Danmark en konung vid namn Froto.

Till ståthållare över Estland (Hestia), vilket land då hörde under Danmark, insatte han en herre med namnet Dag, av vilken vår ö antagligen fått sitt namn. I en likadan avlägsen tidsperiod levde på Gottland i Östersjön Tjelvars och Huitastiernas tre söner. Deras efterkommande förökades till den grad, att under ett nödår tredjedelen av befolkningen ålades att utvandra. Frågan, vilka skulle få draga bort, avgjordes genom lottdragning. Utvandrarna slog sig ned på ön "Dagaithi" utanför "Aistlands" (Estlands) kust.

 

Här uppförde nybyggarna en skans till skydd mot ofredliga påhälsningar. Men det nya hemmet kunde lika litet som det gamla föda så många munnar. Snart voro kolonisterna igen på resande fot och drog uppför Dynafloden och tvärs genom Ryssland ända ned till det soliga Grekland. Några av kolonisterna måtte dock ha stannat kvar på Dagö och enligt en annan folksägen skulle senare svenskar även från Finland ha anlänt hit. Dessa skulle hava fått sig uppdraget att försvara kusten mot härjande ester. På så sätt skulle Dagö ha fått sin svenska befolkning.

 

"Även våra gamla", bifogade Toren, "berätta om svenskarnas härstamning från Finland".

Tre riddare, en av dem hette Toren, stamfadern för vår släkt, bosatte sig här och grundade tre socknar. Vid denna tid var Dagö betäckt med ogenomtränglig skog och bebodd av endast ett ringa antal ester".

 

"Dessa inflyttade svenskar", fortsatte pastorn, "erhöll av den tyska ordensmästaren tillstånd att bosätta sig här och förklarades av denne för fria bönder. I likhet med Kertell svenskarna skulle även svenskarna här i Roiks till ordensmästaren på Ösel erlägga tjugo Riga-mark i silver och voro sedan befriade från alla övriga utskylder.

 

Då Dagö senare övergått till svenskt herravälde, tillförsäkrade Pontus de la Gardie svenskarna deras förra rättigheter, och skulle de erlägga 20 mark på godset Pühalepp å Dagö".

 

"Detta fribrev har jag som barn sett hos min far", inflikade Lind Bjur. "Det var ett fyrkantigt aktstycke av pergament med band i alla fyra hörnen.

Med anledning av ett klagomål blev det infodrat till högsta domstolen i Reval och därstädes fasthållet, tills bönderna erlagt sina rättegångskostnader på 6 par oxar. Detta belopp översteg emellertid böndernas betalningsförmåga och återfick de därför aldrig mer detta sitt fribrev, utan endast ett kvitto på detsammas mottagande.* Enligt dessa dokument förklarades svenskarna för fria och självständiga bönder. De hade endast att fullgöra några dagsverken vid skörd och höbärgning men voro för övrigt befriade från alla åligganden till godsägaren. Under de ständiga fejderna mellan svenskar, danskar och ryssar kom emellertid svenskarnas rättigheter upprepade gånger att kränkas".

 

* Ifrågavarande kvitto över mottagandet av fribrevet av år 1584 samt ordensmästarens brev, J. Walthausen von Herse av år 1470 och W. Plettenberg av år 1503 liksom även avskrifter av kungliga breven av 1601, 1620 och 1701, laga stadfästade, bevaras hos svenska bönder i Kertell. (Förf. anm. Av år 1875.)

 

 

"Av min far har jag hört ett och annat om dessa krig", anmärkte gamle Toren. "Då Dagö innehades av svenskar och Ösel av danskar, ämnade de senare sig en nyårsnatt över till Dagö för att skaffa sig byte. Den fåtaliga svenska besättningen, som fått i uppdrag bevaka öns södra kust, blev vid underrättelsen härom utom sig av förskräckelse.

En gammal "klok" gubbe tröstade dock med orden:

"I morgon skall ni här få se män och hästar".

Under natten uppkom en förskräcklig storm. Isen över sundet blev uppriven och på morgonen var hela kusten betäckt med drunknade ryttare och hästar. Inte en enda hade undsluppit med livet".

 

"Svenske konungen Gustaf II Adolf", fortsatte själasörjaren, "försålde Dagö åt den gamle krigsöversten greve Jakob de la Gardie, vilken sedan på alla sätt försökte förmera sin inkomst. Bland annat anlade han här ett saltkokeri och en glasfabrik".

 

"Är han icke densamme, som esterna kallade för

"lat Jakob"?  Undrade Bläs Bro",

"kort före början av ett slag fick han infallet att bada i en närbelägen badstuga. Ombedd att fortast möjligt komma ut, emedan fienderna gick till anfall, fortsatte han dock lugnt badet. Då han sedan kommit ut och fått se fiendens talrika här, lär han hava låtit skära upp ett bolster så att fjädrarna flugit rakt mot fienden. Med mörka makters tillhjälp förvandlades sedan varje fjäder till ryttare med häst, och snart vore fienderna stadda på vild flykt".

 

"Just densamme", svarade pastorn. "Hans son Magnus Gabriel de la Gardie innehade förutom Dagö även öarna Moon, Ormsö och Nuckö, en stor del av Ösel och en mängd gods i Lifland, Estland och Sverige. Som Sveriges sändebud vistades han ofta i Berlin och Paris. Dagö överlämnade han åt sin broder Axel Julius, vilkens fogde påtvingade svenskarna samma skatter och dagsverken, som ålagts de livegna esterna. Svenskarna framförde sina klagomål till drottning Kristina. Emedan greven var bortrest, fick de utskickade, bönderna Urban och Jürgen, återvända utan besked.

 

Vid hemkomsten blev en del av klagomännen av fogden Kreffting till den grad misshandlade, att inre blödningar uppkom. Andra flydde till skogarna, där de i likhet med "osjäliga" djur fick livnära sig med rötter och gräs. Urban och Jürgen blevo fängslade. Ett hundratal bönder försökte befria sina förespråkare. Härvid sårades många av fogdens sabelhugg och Urban och Jürgen överfördes, belagda med järn, till ett annat gods.

 

På svenskarnas förnyade klagomål hänsköts saken till högsta domstolen "Manngericht" i Vik.

 

Hit inlämnade även Kreffting en motanklagelse, vari svenskarna beskylldes för uppstudsighet, upprorsförsök och våld. "Manngericht" beriktigade Krefftings klagomål och ådömde Urban och Jürgen "att för övermod och motstånd, andra lättsinniga till bot och varning, belagda med järn, fullgöra 6 veckors straffarbete å kungliga slottet i Reval" (Tallinn). Även sedan gods indragits till kronan, förblev böndernas ställning den förra (Krefting) betryckta.

 

Under Karl XII:s regering framfördes nya klagomål mot kungliga sekreteraren Stierneld. Generalguvernören fick befallning se till, att böndernas rättigheter ej blevo kränkta. Trots detta fick svenskarna beskedet, att den kungliga skrivelsen gått förlorad och att det i dessa orostider vore omöjligt taga deras sak under noggrannare prövning.

Ett annat till kungen framfört klagomål lämnades utan allt beaktande. Efter Estlands intagande av tsar Peter I, förvaltades Dagö av genom Amiralitetsstyrelsen tillsatta fogdar.

 

Under kejsarinnan Elisabets regering återbekom Axel Julius de la Gardies dotter, grevinnan Ebba Margareta Stenbock år 1755 alla faderns gods. Hennes arvtagare blev sonen Magnus Stenbock, eder nuvarande herre och befallare".

 

"Vore det kanske lämpligast", frågade Balzer, "att vi ännu en gång underdånigast vände oss till hennes kejserliga majestät, vars välmenande och moderliga omsorg sträcka sig ända till den allra lägsta undersåten"? - Eller, inflikade Toren, "skulle vi förbinda oss att till greven fullgöra alla hittills gällande dagsverken och anhålla om tillstånd att kontraktsenligt få kvarstanna på gårdarna"?

 

"Bägge delarna vore till föga nytta", svarade pastorn efter kortare begrundande. "Det är grevens allvarsamma avsikt att göra sig av med svenskarna och i deras ställe införskriva ester. Härtill är han även lagligt berättigad. Ni har dessutom efter det senaste kontraktets ingående icke heller givit greven någon anledning till missnöje. Ett råd vill jag emellertid giva eder. Enligt vad ryktet förmäler, skulle greve Stenbock vara betänkt på att försälja sina gods. Jag har även hört angivas namnet på köparen.

 

Skulle, såsom jag livligt hoppas, denna affär komma till stånd, kunde den nya ägaren möjligtvis nöja sig med villkoren i kontraktet av den 27 februari 1780 och kunde ni således få kvarstanna på edra gårdar. Denna möjlighet kunde eder nuvarande ägare ej förhindra. Jag lovar emellertid att än en gång tillskriva greve Stenbock och framhålla eder betryckta ställning. Så snart från någondera av dessa herrar svar ingått, skall jag meddela eder därom. Vi skall hoppas på ett gott återseende".

 

Ehuru pastorns löfte ej kunnat förmå framkalla några större förhoppningar om framgång, var det dock med något lättare sinnen, som männen återvände hem. Denna jul firades dock ej med hävdvunna lekar och sång utan med allvarliga samtal och stilla bönerop.

 

 

 

Fortsättning, Russwurm del 2.