Med Nathan Söderblom av Herman Neander 1932.

 

 

Gammal-Svenskby.

 

Utdrag/Avskrift.

 

År 1911, när jag (Herman Neander) kom från Palestina till Ryssland för att idka studier vid akademien i Kieff, hade jag aldrig hört talas om Gammal-Svenskby. Det var svenske generalkonsuln i Odessa, Osberg, som vid avresan rådde mig att besöka den svenska folkspillran som hade sin lilla koloni vid Dnjeprs strand – någonstans norr om Cherson. Närmare besked visste inte generalkonsuln om Gammal-Svenskbys belägenhet. Och jag for på vinst och förlust. Först till Cherson, så vidare med en hjulångare uppåt Dnjepr till Berislaw. Där visste kuskarna, som posterade vid bryggan, var mitt mål låg, och två av dem bemäktigade sig var sin av mina kappsäckar. En polis kom till och avgjorde striden om mitt bagage och min person och en timme därefter stod jag utanför Gammal-Svenskbys kommunalhus, vilket även tjänstgjorde som skola. Folkskollärare Hoas kom ut och välkomnade mig. Sverigefrämmande hörde inte till vardagshändelserna, jag tror att jag var den tredje svensk i ordningen som besökt kolonien på senare tid. Nyheten om min ankomst spred sig i byn och frampå kvällen började en vallfart till Hoas’ hus. Alla ville hälsa på gästen som kom ”hemifrån Svenskland”, alla hade förning att traktera honom med. Fru Hoas, hushåll hade väl feta hönor och läckra kakor och andra håvors mångfald till godo länge och väl efter det jag rest.

     Jag stannade i fjorton dagar, höll gudstjänst och nattvardsgång. För första gången under många år ringde den spruckna vällingklockan samman till högmässa av svensk präst. Kyrkan hade de, tack vare prins Carls ingripande vid sitt Rysslandsbesök vid kejsarparets kröning 1883, men kyrkklockor stodo ännu på önskelistan. Först av allt önskade man sig dock ett skolhus, och jag beslöt att söka få till stånd en insamling för den saken så fort jag kom hem till Sverige. Beslutet mognade än mer när jag vid avresan till Kieff, via Pultava, såg den lilla församlingen stå på stranden i sina urmodiga kläder och med tårade ögon tillropa mig: ”Hälsa Svenskland!”

     Skolan blev också verklighet och jag befullmäktigades av Domkapitlet att fara dit ner och inspektera bygget. Dumt nog gick jag i Petersburg upp till tyska konsistoriet, under vilken myndighet Gammal-Svenskby tillika med kolonierna Schlangendorf och Mühlhausendorf sorterade. Där förbjöd man mig predika i Svenskby! Det blev stor sorg och förstämning när jag kom dit med detta förbud – förra gången hade jag predikat utan tillstånd. Och så fick jag en inblick i den oerhörda spänning, som härskade mellan tyskar och svenskar härute i förskingringen, där man ändå tycker att rasfränder borde ha känt sig som anförvanter. Den tyske kyrkoherden hade ytterst sällan hållit gudstjänst i Svenskby. Hoas hade defacto varit svensk pastor och så gott som varje söndag hade han läst predikan för församlingen.

     Spänningen hade naturligtvis sin rot i ett gammalt gruff om materiella värden. 1805 drog en liten tysk utvandrarskara genom Ukrajna. Svenskarna blevo glada över rasfrändernas ankomst och hälsade dem välkomna, de hade ju mera jord än de själva kunde bruka. Då dagösvenskarna 1781 utvandrade från Dagö fingo de av kejsarinnan Katarina 12,000 hektar jord i Ukrajna. Men av de 1,200 emigranterna kommo endast omkring 300 fram, vadan det från början blev mera jord per medlem än man tänkt. Emellertid lade de nyssnämnda tyskarna med vanlig energi en stor del av jorden under sig och gjorde sig till herrar över sina värdar. Och detta herravälde behöllo de. Först efter bolsjevikrevolutionen 1917 blev det ändring i förhållandena. I Sovjets program ingår ju, som bekant, nationell självständighetsrätt för minoritet och genom den nya regeringens proklamation blev Gammal-Svenskby sin egen lilla stat, bl.a. med rätt att hålla egen präst.

     Det var 1914 som mitt andra Svenskby-besök timade. På genomresa i Petersburg blev jag av general Brändström erbjuden befattning som svensk kyrkoherde i Petersburg, men denna plan gick om intet genom världskriget. I stället kom jag, som jag förut nämnt, i krigstjänst.

     Under alla mina ”krigsfångeår” och åren efter fredsslutet stod jag i sporadisk förbindelse med mina vänner i Gammal Svenskby. Ett och annat brevkort berättade mig bl.a., att 30 av dem stupat i världskriget. Men i juli 1921 fick jag ett meddelande från Hoas. Det var avfattat på ryska och löd: ”Det blir full missväxt. Vi få inte ens igen utsädet”.

     Jag satte mig i förbindelse med ärkebiskop Söderblom, som befullmäktigade mig att taga ledningen för en hjälpaktion. Ett upprop gick ut till samtliga kommunalordförande i hela Sverige. Det resulterade i att vi i september, sålunda innan tröskningen av årets skörd ens var påbörjad, hade 100 ton säd och 20,000 kronor kontant!

     Ärkebiskopen tog verksam del i hjälparbetet. Ett urval av hans brev från denna period belysa hans glänsande egenskap som organisatör. Den första avdelningen i denna brevsamling ror sig om hjälpexpeditionens resa till Gammal-Svenskby och de svårigheter och förvecklingar som det gällde att bekämpa. Ett, daterat Uppsala den 24 november 1921, lyder i utdrag:

     ”---   Det är svårt för Gammal-Svenskby-expeditionen att komma iväg. Jag har just mottagit brev från prins Carl, att de göra sitt bästa men med ännu icke lyckats klara visum till Ukraina.

     Förmodligen räcker det med ett artigt brev till Prins Caradja. Vill Du vid något Stockholmsbesök uppvakta honom, så blir det säkerligen uppskattat.

 

     Din tillgivne                 Nathan Söderblom”.

 

 

*****

 

     --- När mottigheterna för den ene av deltagarnas medverkan alltså visade sig oövervinnerliga blev det bestämt att jag (Neander) skulle resa tillsammans med Sarwe. Ärkebiskopen ivrade för detta arrangemang även därför, att han ämnade befullmäktiga mig att prästviga folkskolläraren Hoas. Nathan Söderblom hade på hösten 1921 förlänat honom dispens för tillfälligt utövande av prästämbetet i sin lilla församling. Brevet som meddelar Hoas denna dispens är ett kyrkohistoriskt dokument av stort intresse. Det är daterat Uppsala den 1 oktober 1921

och lyder:

 

 

Folkskolläraren och Klockaren Kristoffer Hoas

Gammal Svenskby.

 

 

     Käre Herr Hoas!

 

     Med djup rörelse har jag mottagit Edra meddelanden, som vittna lika övertygande om nöden bland våra kära landsmän, om Edert hjärtas varma nitälskan och om Eder förtrogenhet med Guds ord.

     Jag erfar nu genom kyrkoherde Herman Neander att Herrens Heliga Nattvard icke på åratal kunnat firas i den lilla svenska församlingen Gammal Svenskby. Vår kyrkas ordning ger mig ingen rätt att meddela Eder tillåtelse att utdela nattvarden, då Ni ju ännu icke blivit prästvigd, vilket vi alla hoppas skall kunna snart ske vid ett förestående besök av Eder här i hemlandet.

     Men nöden har ingen lag. Och den kristna kärleken är enligt Frälsarens exempel icke bunden vid utvärtes lagar och förordningar. Det gläder mig att höra att Ni av myndigheterna där nere utsetts till föreståndare för svenska kyrkan och att Ni redan förrättar gudstjänst för våra svenska medkristna. Jag vill därför säga Eder såsom en kristen broder till en annan, att Ni enligt min mening kan under nuvarande nödläge om och när så erfordras förrätta dop och konfirmation och utdela Herrens Heliga Nattvard och sänder jag därtill min välsignelse.

     Den av Domkapitlet anordnade hjälpexpeditionen väntar på att avresa vilken dag som helst. Gud give att denna nådde fram innan hunger och sjukdomar kostat ännu flera människoliv.

 

     Eder med många hjärtliga hälsningar tillgivne

 

      N a t h a n  S ö d e r b l o m.

 

                                       

 

*****

 

     När det sedermera kom på tal att jag (Herman Neander) skulle resa med hjälpexpeditionen till Gammal-Svenskby, utrustades jag med en fullmakt att prästviga Hoas. Fullmaktens formulering har mycket av klangen och tyngden i en gammaltida kyrkofurstes sändebrev:

 

     ”I kraft av det biskopsämbete, som är mig i Kristi kyrka och församling anförtrott, hälsar jag Gammal-Svenskby församling. Nåd vare med Eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

     Till vår glädje hava vi här i Sverige förnummit att I, kära svenska trossyskon i förskingringen, av hjärtat åstunden dop, konfirmation och Herrens Heliga Nattvard, som I under alltför lång tid varit nödgade att undvara. Vår tanke har sedan några år varit att Eder lärare, Kristoffer Hoas, skulle efter fortsatt beredelse för det heliga kallet i Uppsala invigas till detsamma. Men då under nuvarande nödtid varken han kan komma till oss eller någon svensk biskop besöka Gammal-Svenskby, har jag befullmäktigat kyrkoherden i Estuna Herman Neander att inviga läraren Kristoffer Hoas till det heliga prästämbetet i Gammal-Svenskby, och skall detta hans prästämbete äga giltighet för tjänstgöring i Gammal-Svenskby i synnerhet och Sydryssland i allmänhet, men icke annorstädes.

     Vi tänka på Eder i våra böner. Och allt sedan vi erfarit hungerns och sjukdomens härjningar i Eder krets, har Uppsala Domkapitel på alla vis sökt insamla medel och avsända till Eder män för att bringa lekamlig och andlig undsättning. Särdeles angelägen är vår kristna plikt att tillförse Eder all den tröst och styrka, som Gud genom Ordet och Sakramentet vill komma Eder till del. Han styrke och uppmuntre Eder i Eder tro, så att ingen blir vacklande under dessa lidande. Mera skola de bröder, som vi sända till Eder, säga Eder på våra vägnar. Men all nåds Gud, som har kallat Eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid hava lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa Eder. Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen."

    

    Uppsala 5 november 1921.

 

     N a t h a n  S ö d e r b l o m.

 

 

   Kristoffer Hoas fullmakt bifogas, jämte ett brev till mig:

    

 

        ”Kyrkoherde Herman Neander

                             E s t u n a.

 

         Käre Broder!

 

     Nöden har ingen lag, och vi skulle vara ovärdiga vår evangeliska bekännelse, om vi läte bokstavens stadgar gå före själarnas rätt och vår Herres och Frälsares vilja. I Gammal-Svenskby hava barn, vuxna och döende allt för länge gått miste om dop, konfirmation och nattvard. Möjligheterna för skolläraren Hoas att komma hem, fortsätta sin utbildning, erhålla dispens och eventuellt prästviga äro för närvarande inga. Bättre än någonsin behövs han i sin församling under hungersnödens tid. Ingen svensk biskop är i tillfälle att företaga resan dit ner. I enlighet med vad förut skett i Kyrkans historia i Sverige och även I enlighet med vad jag själv upprepade gånger gjort i fråga om prästvigning i Afrika och Indien, anser jag det således vara min plikt att befullmäktiga och beordra Dig att i Guds, Fadrens och Sonens och den Helige Andes heliga namn till prästämbetet i Gammal-Svenskby inviga läraren Hoas i enlighet med vår kyrkas ordning, endast med de modifikationer som framkallas av det säregna fallet. Och bifogar jag härmed dels fullmakt för Dig, dels fullmakt för honom. Gammal-Svenskby måste således i detta fall jämställas med församlingarna i Afrika och Asien, och Hoas’ prästvigning är naturligtvis giltig endast för Gammal-Svenskby och för förskingringen i övrigt.

     Kärt vore att råka Dig, innan resan sker, men alldeles nödvändigt är det ju icke. Hälsa församlingen. Gud skydde och lede Dig och Eder!

     Med hjärtliga hälsningar till Din tappra maka

 

                                          tillgivne ämbetsbroder

                                                         

                                        N a t h a  S ö d e r b l o m.”

                                        

 

*****

 

     Men någon prästvigning i Gammal-Svenskby blev aldrig av. Jag kunde inte resa. När alla formaliteter äntligen ordnats var det långt fram på vårvintern 1922 och omständigheterna medgåvo inte då tjänstledighet för så lång tid som resan krävde. Sarwe for ensam. I mars 1922 när nöden i Ukrajna nått sin kulmen, ankrade hjälp-expeditionens ångare på Dnjepr nedanför svenskbyn. Utdelning av matvaror och spannmål började ögonblickligen. Det var hög tid. I byn fanns inte en hund eller katt i livet, råttor hade också fått duga till föda. Det förtäljdes att i de svårast hemsökta samhällena, exempelvis Berislaw, hade halvt vansinniga människor stillat sin hunger med sina döda. Fru Hoas hade i det längsta lyckats undanhålla sin katt, men just dagen innan hjälpexpeditionen anlände hade också den försvunnit i någon av de uthungrades grytor. –

     När Sarwe återvände till Sverigeföljde Hoas med för att framföra Svenskby-befolkningens tack för nödhjälpen. Sålunda kunde hans prästexamen och prästvigning försiggå i laga ordning. Examen förrättades i Uppsala Domkapitel fredagen den 15 september och prästvigningen i Domkyrkan samma afton.

 

                                      

*****

 

 

     1928 vaknade Svenskby-bornas längtan bort från förhållanden som blivit mer och mer olidliga. Men det var egentligen inte till Sverige de ville, utan till Kanada. Och den framställning jag här äntligen är i tillfälle att ge torde förklara mycket som förefallit underligt hos dessa primitiva människor.

     Man skall först betänka att Svenskbyborna aldrig ha kunnat frigöra sig från en bitter känsla att befinna sig i deportation. Ty deras utvandring från Dagö skedde på högsta befallning. Själva önskade svenskarna få komma hem till moderlandet, men medan de väntade på tillstånd härtill handlade ryska regeringen. En dag lågo ryska pråmar vid Dagö och innevånarna skeppades utan pardon ombord. Innan de hunnit komma i förbindelse med någon som hade makt att hjälpa dem befunno de sig på väg till Ukrajna – deporterade.

     Medan de lågo i kvarter i Reval kom en spåkvinna i deras väg. Hennes profetia har bevarats som muntlig tradition tiderna igenom, ingen gammal-svensk är okunnig om den, och få äro de som tvivla på dess slutliga uppfyllelse.

     Efter många mödor och stor folkspillan - så löd profetian - skulle svenskarna komma till ”Turklandet” och där vid stranden av en flod skulle de bygga och bo i 150 år. Därifrån skulle de ånyo utvandra - ”lika trasiga som jag nu är”, sade spåkvinnan - till moderlandet, men vistelsen där bleve inte lång. Deras färd skulle gå vidare, till ett land, beläget lika långt på andra sidan Sverige som detta i förhållande till deras ryska hemvist. Där borta fanns en flodtrakt, liknande den de nu voro på väg till där skulle de slå sig ner. Hur länge vistelsen där skulle vara blev det inte talat om, men slutligen skulle utvandrarna komma tillbaka till Sverige för att för alltid införlivas med sitt gamla fädernesland. Vid den tiden skall det gå en förskräcklig nöd över landet.

     Det kan inte hjälpas att gammalsvenskarna, den dag som är, äro fascinerade av den gamla spådomen. De ha aldrig släppt tanken på Kanada och Peace River, som de anse vara den omprofeterade platsen, och det var aldrig deras mening annat än att Sverigeskulle vara den plattform som de startade färden till Kanada ifrån. Åtminstone var detta flertalet av Svenskby-emigranternas dröm. Några av dem voro väl alltid beredda att stanna här, såvida de lyckades få utkomst.

     Hur Nathan Söderblom ställde sig till Svenskby-problemet i dess olika faser, därom ger hans korrespondens med mig, under den tid, då flyttningsfrågan var föremål för behandling, besked.

     Följande fyra brev, daterade respektive den 3, 7 och 21 januari, då Hoas och Buskas voro i Sverige för underhandlingar, samt den 10 juli 1929, torde vara tämligen klart belysande för ärkebiskopens grundlighet.

                                           

 

                                        *****

 

    ”Kyrkoherden  Teol. Dr. Herman Neander,

     Estuna.

 

     Broder!

 

     Hjärtligt tack för brev och meddelanden.

 

     Domkapitlet vill, som Du förstår, gärna ha ett ingående samtal med Dig och Hoas och Buskas i saken, och då det icke blir ett domkapitels-sammanträde nästa vecka, frågar jag om Du och de skulle vilja komma hit onsdag den 16 kl. 11 f.m. och kl. 1 äta middag hos oss tillsammans med domprosten. Utvandringen till Kanada synes mig vara mycket vansklig och kommer säkerligen att vålla långvariga svårigheter. Härom få vi emellertid grundligt samtala. Viktigt är ju att Hoas och Buskas få tala om saken ingående med kabinettsekreteraren och andra i Utrikesdepartementet. Har Du resonerat om saken med Sovjets representant i Stockholm? På alla sätt vilja vi naturligtvis i Domkapitlet underhjälpa vad som kan vara till varaktigt gagn för våra nu mer än vanligt hårt tryckta kära stamfränder i Syd-Ryssland. Hälsa Hoas och Buskas och bed dem vara hjärtligt välkomna hit. Skulle de önska komma till mig tidigare, så är de välkomna.

 

                                                         Tillgivne

 

                                                   N a t h a n  S ö d e r b l o m.”

 

 

                                       *****

 

 

     Just nu ringer domprosten Lizell på från Stockholm. Han är en kärleksfull människa. Nu böra ju Gammalsvenskbyborna icke invaggas i några illusioner. Emellertid hade han talat vid en av Sveriges kraftigaste  män, överståthållaren Elmquist, och generaldirektör Fryxell och skall idag tala vid general-direktör Huss, vilka intressera sig för saken för så vitt det gällde hemflyttning till Sverige. Då kunde även väsentlig hjälp erhållas från den Ekmanska immigrationsfonden, vars ordförande är Huss eller Fryxell och medlemmar envoyén Lagercrantz på Virsbo och numera dessutom visst doktor Adrian Molin. Emellertid är det nödvändigt att vi och helst även Hoas och Buskas få tala vid dessa män innan vi råkas i Domkapitlet. Säkert sätter sig Domprosten i förbindelse med Dig.

 

     Med goda hälsningar tillgivne

                                                                  N. S-m.”

 

*****

 

 

    ”Kyrkoherde Herman Neander,

     Estuna.

 

 

     Kära Broder!

    

     Mycket tack för brevet. Jag har just i dagarna avslutat läsningen av Harry Blombergs märkliga bok om Dagösvenskarnas utvandring. Skola de nu igen bryta upp?

     Jag kan inte neka till att planerna i den ena eller den andra riktningen synas mig ganska farofyllda. Men naturligtvis böra möjligheterna undersökas. Jag tror det är synnerligen viktigt att Du jämte Hoas och Buskas få tala med vederbörande i Stockholm och noggrant av dem erfara de skilda möjligheterna innan saken kommer inför domkapitlet. Ty om en sådan man som särskilt överståthållaren har någon bestämd plan, så lär han också äga kraft och energi att sätta den i verket. Jag skulle därför vilja föreslå att Du när som helst i veckan reser till Stockholm med Hoas och Buskas. Skulle det passa Eder alla tre att komma hit på lördag, så vore det för mig lämpligast. Du kan då resa hem på lördag kväll för Din gudstjänst och Hoas och Buskas eventuellt stanna här eller måndag och tisdag besöka Stockholm för att träffa K. F. U. K., K. M. A. och andra och på onsdag, den 16, samråda med Domkapitlet, då vi givetvis komma att mycket sakna Dig. Men däråt är ingenting att nu göra.

     Hälsa dem hjärtligt och varen alla välkomna lördag förmiddag.

     Kom hit direkt från tåget. Kommer Ni från Stockholm, blir det väl kl. 11. Sedan tala vi här om saken och äta middag kl. 1 och taga god tid på oss för att pröva de skilda möjligheterna.

                                                         Din tillgivne

 

                                                       Nathan Söderblom.”

                                           

                                     *****

 

 

 

    ”Kyrkoherde H. Neander,

     Estuna.

 

     Käre Vän!

     Med dessa rader vill jag bara - - - säga - - - att justitieministern och de andra ställde i utsikt att Gammal Svenskbyborna genast eller tämligen snart kunna bli svenska medborgare. Detta förändrar ju saken. Ty ha de en gång blivit svenska medborgare, finns det givetvis inte som helst internationellt hinder att de liksom andra svenska medborgare resa vart de vilja i världen. Men jag vet att Regeringen gör allt för att få dem kvar i Sverige.

                                                            Din tillgivne

 

                                                               N. S-m.”

                                      *****

 

 

    ”Kyrkoherde Dr Herman Neander,

     Estuna.

 

     Kära Broder!

 

     Du är Gammal-Svenskbys bäste kännare och vän här i landet. Jag har verkligen konsekvent avrått dem från denna äventyrliga hemflyttning. Men när deras känsla har varit så enhällig och övervunnit alla hinder, måste vi nu glädjas med dem, att de snart äro på väg. De få vila ut några dagar i Jönköping. Sedan måste de under ett par tre månader placeras ute i landet, medan frågan om deras bosättning hinner ordnas. Du har sett mitt cirkulär. Kan Du göra något för placeringen av ett ansenligt antal i Roslagen? Skulle det vara skäl i att Hoas och Buskas företaga en liten föredragsturné i socknarna och låta sådana anteckna sig, som kunna taga emot familjer eller enskilda?

                                                           Din tillgivne

 

                                                              N. S-m.”

                                      

                                              *****

 

     Från det i brevet av den 7 januari omnämnda besöket i ärkebiskopsgården har jag ett oförgätligt minne. Efter middagen föreslog ärkebiskopen att vi skulle visa främlingarna domkyrkan. Hoas och Buskas, jag och min hustru jämte vår värd gingo dit. Ärkebiskopen förde oss direkt fram till högaltaret och där, omedelbart invid den plats där nu hans stoft vilar, försjönk han i en brinnande bön för Gammal-Svenskby.

     Under pastor Hoas’ besök i Sverige 1922 kom Svenskbys avsaknad av kyrkklockor på tal. Ärkebiskopen gjorde även denna gång den lilla församlingens sak till sin och vädjade till Sveriges folk. Klockgjutare Bergholtz skänkte storklockan och göt lillklockan med 25 procent avdrag på priset. Gammal-Svenskby hade nu både kyrka, präst och klockor! Första gången de senares malmtoner götos över steppen och floden var det till tacksägelsegudstjänst och det är väl antagligen att pastor Hoas’ ingångsord voro desamma som storklockan bär på sin rund:

 

”Åkalla mig i nöden så vill jag hjälpa dig;

och du skall prisa mig.”

 

 

  *****

 

     Sex år gingo. Man skrev den 21 juli 1929. Båda klockorna ringde över Gammal Svenskby en full timme. Alla visste vad det betydde: Uppbrott! Som för 150 år sedan lågo ryska pråmar väntande på den lilla svenska folkspillran för att föra den ett stycke på väg mot det nya hem, som sierskan lovat den.

     Om det någonsin vilat tragik över ett folköde så är det över gammalsvenskarnas, som efter 150 år i förskingringen reste hem för att täras av hemlängtan. På 150 år hinner en folkstam slå rötter, isynnerhet om den lever bofast i ständigt samma miljö. Svenskbyfolket hade sina rötter i den ryska stäppen vid Dnjepr. Skogen och bergen ”hemma” skrämde dem och kvävde dem, man kan inte andas i en skogig bergstrakt när man är van vid en ändlös vidd. Yttre omständigheter kommo till. Från början fingo de själva genom ett ”De äldstes råd” ha ett ord med när de gällde deras framtidsangelägenheter, men detta Råd upplöstes.

     Det är att beklaga, att ej missionären Wilhelm Sarwe, Gammal-Svenskbys främste kännare och vän, varit medlem av den kommitté, som här hemma i Sverige haft koloniens öde i sin hand. Inte alltid möttes de med den takt som deras stolta och känsliga sinne behövde. De kände att man fordrade tacksamhet av dem, de började mer och mer känna sig som nådehjon i fädernehemmet. Och den stämningen bidrog till att göra dem till lättvunnet byte för politisk agitation. I Ukrajna hade de ändå rot och fäste, dit voro de visserligen tvångsdeporterade en gång i tiden, men frågan är om inte det är lättare för stolta naturer att äta fångkost än nådebröd. När så Kanadaplanerna föllo, är det psykologiskt lättförklarligt att några av dem tappade kuraget och vände tillbaka dit där de, trots allt, rörde sig på känd mark, och att några i ren desperation gåvo sig iväg till Kanada, trots allvarlig avrådan.

     Men kyrkklockorna, som medförts för att ringa till svensk gudstjänst vid Peace River, de ligga stumma i ett magasin i Jönköping.

 

  När skola Gammal-Svenskbys svenskar komma hem …?