Dagötiden

Fotvandringen

Ny Koloni

Livet i byn ...

Svenskbyn 1800

Kontakt med Sverige

Krig och åter krig

Vardag i byn

Högtider

Räddning på väg

Planer på utvandring

Bystämma

Glädjande besked

Uppbrott

Hem till Sverige

Man vet ytterst lite om utvandringen

till Nyryssland – Ukraina.

 

Men en vandring till fots var det enligt bytraditionen. ”Tåget” hade gått fram i regn och storm ända tills de nådde Moskva och sedan kom snöstormarna, kylan och dödens härjningar. Redan under färden genom Estland skall många av dem som följde med frivilligt ha velat vända om, men av överste Seneljnikov tvingats att fortsätta.

 

 

 

 

Den utförligaste skildringen av denna färd är den som finns i berättelsen Utvandrarna av Russwurm.

 

Ledsamt nog har författaren fallit för frestelsen att romantisera sin skildring. Han skriver: ”Först efter två månaders vandring, i slutet av oktober 1781, anlände utvandrarna till Moskva, här blev de hjärtligt mottagna av trossyskon. Särskild kärlek visade dem pastorn i den tyska församlingen".

 

De orkeslösa överfördes till sjukhus och de friska fördelades på olika familjer.

 

På grund av att tartarhövdingen Mahmet Girei gjort ett nytt uppror mot ryssarna, och börjat härja i general-guvernementet, skall svenskarna ha stannat kvar i Moskva till februari 1782 och sedan fortsatt mot Tula och Kursk.

 

Russwurm berättar vidare:

”Mer än 200 utvandrare hade redan dukar under. Många hästar hade stupat och ett stort antal vagnar var försatta i obrukbart skick. De medförda livsmedlen var för längesedan slut " /…/.

 

De stackars dragarna fick ingen lättnad då en stor del av folket var ur stånd att gå. Lassen måste därför minskas och en del husgeråd lämnas och barnen bäras.

 

Fastän man rastade alla sön- och torsdagar kunde man ändå inte komma längre än c:a 10 km per dag. Sedan fortsätter han att skildra fasorna i kölden och snöstormen.

 

I överste Sinelnikovs rapporter till fursten fann Russwurm, att denne endast ett par gånger upprepat, att resan varit tröttande och att barnen lidit av smittkoppor, som resenärerna råkat bli nedsmittade i Vitryssland.

 

Sinelnikov följde själv inte med svenskarna hela vägen. Han lämnade dem redan i Pskov och tycks ha rest ned till Ukraina i förväg. Den faktiske ledaren för ”dödståget” var således kapten Makaretov.

Enligt bytraditionen hade Makaretov varit mycket hård och hjärtlös. Han hade från början fått order att genomföra flyttningen utan övervintring under vägen, och lät därför sina kosacker driva på de utmattade vandrarna med knutpiskor.

 

Till slut blev vintern så sträng att han måste börja se sig om efter vinterkvarter. Ingen stans ville eller kunde ryssarna ta emot dem.

 

Den första tiden på de Nyryska vild-markerna i Ukraina måste emigranterna övervintra i den ukrainska byn Resjetilovka, en större by ett par mil väster om Poltava.

 

När befolkningen fick veta att de förvisade var svenskar, tog de vänligt emot dem och gjorde vad de kunde för att hjälpa dem.

 

Redan från början hade sjukdomar härjat bland utvandrarna. Den stränga vintern utkrävde ytterligare runt 350 nya offer.

 

Ja, här dog så många av svenskarna att befolkningen, som av medlidande deltog i begravningarna, till sist lärt sig deras begravningspsalmer utantill.

 

I början av april 1782 fortsatte färden mot söder.

 

Ännu låg det omkring 400 kilometer av väglöst, och till stora delar öde land mellan dem och deras destinationsort.

Ett land som vimlade av tatariska och andra rövarband.

 

Kursen styrs mot Nikopol.

Här måste de ligga kvar några dagar medan kapten Makaretov samlade ihop ett antal pråmar och flottar på vilka han placerade de många sjuka, kvinnor, barn och gamlingar jämte det lösöre man lyckades släpa med sig.

 

Redan vid ankomsten till Nikopol fick svenskarna klart för sig hur ödsligt landet var och hur farligt livet här skulle komma att bli.

 

Kapten Makaretov vidtog nämligen alla tänkbara åtgärder för att skydda transporten mot de vilda tatariska ”nogajtzerna”, som strövade omkring på stäppen och överföll de fåtaliga kolonistbyarna.

 

Innevånarna i dessa byar, vilka till stor del var deporterade ryska brottslingar, var för övrigt inte mycket bättre.

 

Invandrarna for nedåt floden åtföljda av små kanonbåtar, ty kriget rasade ännu på den Tauriska sidan (antikens namn på Krim). Männen skall ha fått order, att tillsammans med en del av kosackerna vandra vidare längst floden, då man inte hade tillräckligt med farkoster för hästar eller kärror.

 

Sträckan från Nikopol till Kizi-Kirmen (Berislav),

omkring 120 km, var avstyckad och fördelad. 

 

Detta landområde var så pass pacificerat (fredligt) att det kunde koloniseras. Katarina II:s generaler och överstar hade här fått sig tilldelade betydande markområden. De sämre områdena var avstyckade till kolonisering.

 

På aftonen den 30:e april kom den överenskomna signalen från land att barkasserna (båtar och flottar) skulle stanna. Nu hade man nått slutmålet och den långa resan var nu slut.

 

Den 1 maj 1782 steg alla i land på platsen för sin nya hemvist.

 

När solen just stigit upp över den mer än en halv mil breda, helt översvämmade floddalen, gled farkosterna in i en vik mot en djup ravin, med delvis lodräta väggar, där en smal landtunga stack ut i floden.

 

Uppe på denna landspets låg en underlig samling blockhus, baracker och jordkojor omgivna av en jordvall, på vars krön flera kanoner skymtade.

 

Deras första ord när de såg sin nya boplats skall de enligt traditionen ha varit: ”Nu vära ve rätt narrandar!”

(Nu blev vi ordentligt lurade!).

 

När alla kommit iland stämde läraren Mats Magnusson upp en psalm.

 

Alla som kunde hålla sig på benen tågade sjungande uppför sluttningen invid kosackfästningen. Uppe på strandkrönet stannade skaran och höll tacksägelse-gudstjänst med psalmsång och bön.

 

Även kosackerna från fästningen strömmade till, och stod med sina lurviga vargskinnsmössor mellan sina knotiga fingrar, osäkra om när de skulle göra korstecknet, eftersom den underlige ”popen” inte hade förstånd att föregå med gott exempel. 

                               

 

*****