Sv. Läraretidning/2

Sv. Läraretidning/3

Sv. Läraretidning/4

Kristoffer Hoas

Svensk Läraretidning, Nr 51, 22 december 1897.

 

Ryssland går förbi oss på skolväsendets område. Undervisningsministeriet har låtit genom en kommitté utarbeta ett förslag att införa hälsovårdslära som undervisningsämne i skolorna. En ämbetsbroder i fjärran land har svenska lärarekåren, nämligen i Gammel-Svenskby, en liten svensk koloni nere i södra Ryssland vid Dnjeprfloden i guvernementet Cherson. 

 

På ön Dagö i Östersjön bodde sedan urminnes tider frie svenske män. Adelsväldet i Sverige under stormaktstiden gjorde dem till lifegne, och när bönderna på Dagö klagade öfver ständiga trakasserier, kom det en dag, då ryska regeringen, till hvilken ön blifvit af trädd, gjorde processen kort.

 

År 1781 i augusti vräktes de från sina bostäder och fördes till Sydryssland: I maj 1782  kommo de fram. Men af de 1,200 hade 300 förgåtts påvägen. År 1794 hade resten smält ihop till 240. Nu (1897) räknar kolonien omkring 600 personer. Där ha de nu lefvat i öfver 100 år bland främmande folkslag likt skeppsbrutna på en ö i vida hafvet. Men sitt språk, sin religion och sina seder ha de troget bevarat liksom kärleken till sin gamla fosterjord. Det är ett 1700-talets Sverige i Tzarens rike. En svensk, som nyligen rest i dessa trakter, skrifver i »Fyris» om sitt besök i Gammalsvenskby. 

 

 »Den som skrifver dessa rader skall aldrig förgäta den sommardag, när han anlände till denna by, som förut i mannaminne icke besökts af mer än en enda från det verkliga »Svenskland», där långt i norr på andra sidan hafvet. Byns invånare samlade sig kring byns äldste, som hade sin plats under ett akacieträd, och som blottade sitt hvita hufvud för gästen från det vördade hemlandet, för hvilket alla i denna by tycktes hysa en nästan religiös känsla. Den gamle patriarken, hvars namn var Thomas Hoas, ett svenskt-estniskt namn, förevisade liksom en relik en veritabel Karl XII:s bibel, en symbol af det väldiga, som för dessa gamrnalsvenskar utgör religion, makt, ära och frihet - utgör Sverige! 

 

I denna by underhålles en obligatorisk rysk skollärare men jämte denne på frivillig väg äfven en svensk. Hans lön är emellertid ytterst ringa - om författaren ej misstager sig, endast 200 rubel.» 

 

Vid sin hemkomst har denne person satt i gång en insamling för att sätta dessa godtyckets offer i stånd att äfven fortfarande kunna hålla en lärare, för att undervisa deras barn i den religion och det språk, hvarvid de äro så djupt fästa.

*****

 

Svensk Läraretidning, Nr 37, 22 december 1899.

 

Gammel-Svenskby Folkskola i Syd-Ryssland.  

Vid Ströfvelstorps-kretsens års samman träde den 4 sistlidna juli uppdrog folkskolläraren M. J. Martinsson i Hasslarp en skildring af en svensk folkskola å de ryska stepperna. Skolan i fråga är belägen i Grammel-Svenskby eller som den på ryska heter Staroschvedskaja å norra stranden af floden Dnjepr emellan städerna Berislav och Cherson. Där nere å stepperna lefver nämligen sedan mer än hundra år tillbaka så godt som i rysk fångenskap en liten koloni af svenskar, hvilka hittills varit nästan alldeles förglömda af sina landsmän. Men kan vårt hjärta klappa af deltagande för skandinaviska bröder på andra sidan Sundet och Balterna vid underrättelse om det hårda öde, som drabbat de af tyska myndigheter landsförviste och utdrifne, så bör det - sade talaren - knappast blifva kallt och likgiltigt för den lilla hord af landsmän, som försmäktar långt nere å de ryska stepperna. 

 

Koloniens historia är i korta drag följande. 

Då Sverige 1721 genom freden i Nystad till Ryssland afträdde Estland, bodde ganska många svenska nybyggare i Estland samt på öarna utanför dess kust. Under godset Hohenholm, som är beläget på Dagö, lyder byn Röicks, hvars svenska bönder haft åtskilliga fri- och rättigheter. Dessa blefvo efter afträdandet ofta af godsherrarna kränkta, och böndernas klagomål däröfver tjänade till intet. Förtrycket gick till slut så långt, att godsherrarna sålde enskilda svenska bönder såsom trälar. Då bönderna icke ville låta sig nöja med denna behandling, blefvo de alla samman uppsagda från sina gårdar till i mars 1781.

 

Men Skolbarnen i Gammel-Svenskby i Syd-Ryssland.

(I mitten den svenske och den ryske Hären.) 

Då de stackars bönderna knappast kunde tro, att detta var allvarligt menadt, så vidtogo de inga åtgärder för att midt i vinterkylan lämna hus och hem. Då godsägarna stodo i begrepp att med ett regemente kosacker med våld utdrifva bönderna ur gårdarna, utkom ryska kejsarinnan Katarina II:s ukas om de svenska böndernas förflyttning såsom krono-kolonister till det nya guvernement i Syd-Ryssland, hvilket ryssarne kort förut eröfrat från turkarne.

 

Det var under jämmer och tårar, som bönderna i augusti 1781 lämnade sina gårdar och bröto upp för att med hustrur och barn, tjänare och tjänarinnor, kreatur och husgeråd gå okända öden till mötes. De fördrifna, som voro 1,200 till antalet, kommo emellertid icke längre än till guvernementet Poltava det första året, emedan de där öfverraskades af vintern.

 

Resans strapatser, sorg och umbäranden, det kalla klimatet, de trånga bostäderna med deras förskämda luft samt det dåliga dricksvattnet – allt detta sammanlagdt medförde sjukdomar, som under vintern rasade, så att ej mindre än 800 af svenskarna funno sin graf i det främmande landet. 

Fram emot våren fortsattes vandringen söder ut, och i maj 1782 anlände de till sin bestämmelseort efter att på nio månader hafva tillryggalagt 1,500 verst (1,650 km).

 

Men de första åren efter deras ankomst till platsen utgjorde en enda rad af lidanden och umbäranden, och 1784 härjade pesten bland dem, så att mer än två tredjedelar af dem dogo. Det såg ut som den lilla kolonien skulle gå alldeles under. Då försökte guvernören Potemkin att införa greker och kosacker i byn, men svenskarne ville icke ha någon beröring eller ingå någon förbindelse med dem, och därför blefvo dessa slutligen aflägsnade.

 

Under Gustaf III:s ryska krig

förlades däremot i byn, 30 svenska soldater hvilka tagits såsom krigsfångar. De blefvo väl emottagna af bönderna och stannade kvar efter krigets slut. Sorgfälligt hafva svenskarne af söndrat sig från de kringboende, och under det gångna århundradet har det endast händt två gånger, att äktenskap ingåtts mellan svenskar och kringboende främlingar. För närvarande utgör befolkningen 600 personer, fördelade på 108 familjer. Oaktadt de försök, som från flera håll gjorts att utplåna kolonisternas nationella drag, ha dock dessa lyckats bibehålla sin gamla svenska typ. Ett starkt nationellt sträfvande går till och med genom folket och har sitt praktiska uttryck i skyddandet af det svenska språket samt bevarandet af svenska seder och bruk. Med detta sträfvande sammanhänger också en varm kärlek till det gamla fosterlandet, som de kalla för Svenskland - ej Sverige. 

 

Det är tydligt, att en folkskola i Gammel-Svenskby måste ha en mycket viktig uppgift att fylla. Det är ej nog därmed, att hon såsom en hemmets hjälparinna skall uppfostra barnen till dugliga medlemmar i kyrka och stat. Hon måste också där på platsen stå såsom den högsta vårdarinnan af svenskt språk, svenska seder och bruk samt ihärdigt arbeta för det under de tvänne sista decennierna uppflammande nationella sträfvandet. Vid skolan, som har omkring 100 barn, är sedan 1890 äfven en rysk skollärare anställd. 

 

Den svenska skolläraren, som heter Christof Hoas, arbetar under mycket knappa ekonomiska villkor. Fastän han är både skollärare och klockare, har han ej mer än 250 rubel i lön. Byn har ej ens råd att bestå honom med bostad, då den ryske skolläraren skall bo i skolhuset. För jämförelses skull kan nämnas, att en vanlig dränglön där nere är 125 rubel och allting fritt. För att kunna försörja sig och sin familj måste han därför tjänstgöra såsom biträde åt den ryska by- eller kretsskrifvaren. Men detta är en syssla, som gifver blott 125 rubel, är beroende af kretsskrifvarens gunst och nåd, och som därför när som helst kan tagas ifrån läraren. 

 

Hoas är född i Gammel-Svenskby den 18 mars 1877 och gift med en flicka från byn sedan den 18 november 1896. Sin utbildning såsom skollärare och klockare har han erhållit i en s.k. Centralschule, som är belägen i en tysk by vid namn Sarata i ryska guvernémentet Bessarabien (nuv Moldavien)omkring 400 verst (440 km) väster om Gammel-Svenskby. Studiekursen var här 4 år. 1895 tog han rysk folkskollärare-examen i Cherson. 

 

Föredragaren redogjorde för läroämnenas fördelning mellan de båda lärarne, för skolåldern, läro- och lästiden, kurserna m.m. samt konfirmationen. Han hade trädt i skriftväxling med den svenske läraren för att kunna sända skolan lämpliga läro- och läseböcker, hvaraf de voro i trängande behof. Så hade han redan öfversändt erforderligt antal svenska sångböcker åt skolbarnen jämte ett musikhäfte åt läraren, och barnen hade börjat med den största förtjusning sjunga svenska sånger. Då de under så lång tid varit skilda från sitt gamla fosterland, hade nämligen den svenska sången bland dem nära nog dött ut. Äfven af svenska läseböcker äro de i stort behof, ty för öfning i svensk innanläsning få de använda gamla utslitna exemplar af det nya testamentet, och så fort sig göra lät skulle föredragaren öfversända Kastmans läseböcker.

 

För att få medel till böcker hade föredragaren, i vintras om kejsar Wilhelm I, hållit ett föredrag, som var belyst med skioptikonbilder, hvilka visade de viktigaste tilldragelserna i kejsarens lif från vaggan tillgrafven. Detta hade inbringat 24 kr., hvarför böcker och kartor inköpts och tillsändts dem. 

 

Efter föredragets slut förevisades flera fotografier från Gammel-Svenskby. De hade genom Christof Hoas försorg ställts till föredragarens förfogande. Syftemålet med föredraget var att intressera kamraterna för skolan i Gammel-Svenskby, så att äfven de måtte lämna den hjälp, hvaraf den är i trängande behof. 

 

Christof Hoas,

svensk lärare vid Gammel-Svenskby folkskola.

På förslag af föredragaren beslöt också kretsen att sätta sig i spetsen för insamlandet af medel till anskaffandet af böcker åt barnen i Gammel-Svenskby folkskola. 

 

D:r Hugo Wickström, redaktör för Jämtlandsposten, har under våren gjort ett besök i Gammel-Svenskby och efter sin hemkomst skildrat i sin tidning förhållandena i den svenska kolonien och sina intryck därifrån.Vi taga oss friheten att ur den lifliga skildringen återgifva nedanstående profbit, som kompletterar ofvanstående: Tidigt på morgonen den 21 sistlidna april stod ett ruskigt åkdon, förspändt med två illa ansade hästar, framför hotell Krivaruska i Berislav, Syd-Ryssland, färdigt att föra mig till det 12 verst därifrån belägna Gammel-Svenskby. 

 

Strax utanför staden börjar steppen, den oändligt lika med sina än bruna, än gröna fält, öfver hvilka en dunkel blå himmel hvälfver sig. Till höger flyter den breda Dnjepern med otaliga uddar och öar bildande ett träskland, beväxt med pilar och askar. Vi öfverfara en af vårflödet vidgad bäck, som saknar bro - vattnet går upp till hjulaxeln - och passera en kyrkogård med tarf-liga träkors samt bäddar af doftande violetta och gula blommor. Solen skiner klart och vädret är ljumt. 

 

Till sist visade sig Gammel-Svenskby med inemot 100 hvitrappade hus af kalksten och ler, omgifna af akacior, hvilka dock till följd af den sena våren ännu icke knoppats. Den nya, hvit menade, med grönfärgadt tak försedda kyrkan tedde sig ganska prydlig. Genom byn gick en gata, fem-dubbelt bredare än våra. Jag hade ej hunnit stiga ur vagnen, då jag fick syn på en gubbe, som satt vid husets ingång.

Jag greps af en häftig rörelse, då jag frågade:

 -  Talar ni svenska? - Skulle jag verkligen få höra det kära modersmålet klinga på detta ställe, i närheten af Svarta hafvet, hundratals mil från hemlandet? 

 

Med fast stämma svarade den gamle:-  Ja!  -  Hvar bor skolläraren, Christof Hoas?  -  Här midt emot.

Skolläraren var icke hemma men eftersändes samt kom utan dröjsmål. Christof Hoas är endast 22 år gammal och har ett äkta nordiskt utseende, en lång, ståtlig gestalt med blå ögon och ljust hår, regelbundna drag och en välljudande stämma. Hans hustru, som först mottog mig, har tysk far men svensk mor samt är också blond likasom deras lilla dotter. Jag mottogs som en »vän», hvilkens besök man med glädje motsett, och när jag i hans sällskap gästade det ena hemmet efter det andra, behandlades jag som »den väntade svensken». 

 

Det första besöket gällde hans fädernehem, som innehades af hans fader Thomas Hoas och som i likhet med alla större boningshus i Gammel-Svenskby hade fyra rum, nämligen »faschsta» (förstuga), »frammastu» (till höger om förstugan), »bakstu» (till vänster) och »keka» (rätt fram).  Mor Hoas bjöd på kaffe och mjukt rågbröd, båda af yppersta slag, och ett lifligt samtal inleddes, hvarunder Simon Hoas redogjorde för sin ställning.

 

Han besitter 60 desjatiner jord, för hvilken han betalar 62 rubel i årlig skatt, samt är den lyckliga ägaren af 16 hästar, 9 kor, 2 svin och 100 höns. Han omtalade, huru han som barn blef i skolan piskad att lära sig tyska. Så följde redo-görelse för lifsmedelsprisen. 

 

Därpå besöktes öfverbyfogden Mattias Buskas, som hade ett utmärkt vackert hem, Simon och Mikael Albers, volost-(byfogde-)kon-toret.

 

Den i tysk stil uppförda kyrkan, hvilken har 12 fönster och två små sakristior. Altartaflan föreställer sista nattvarden; orgeln är mycket dålig. Min ledsagare var under hela tiden Christof Hoas. De vanligaste dopnamnen äro: Kristina, Lisa, Katarina, Maria, Anna och Margareta; - Tomas, Mattias, Peter, Simon, Johan, Kristian, Andreas, Henrik och Jakob - som man ser, alla namnen mycketvanliga i Sverige. 

 

Invånarne tala sitt modersmål på samma sätt som vår allmoge: de ha ett som motsvarar riksspråket och ett annat som utgör en dialekt. Det förra talas i en sjungande dal-karlston och med hårda, ibland felaktiga grammatikaliska former. Så t.ex. bådo de mig kvarstanna »i åtminstone tre veckar». K- och g-ljuden äro oftast hårda. Tilltalsordet är icke »du, utan »ne». Y- judet öfvergår gärna till i, såsom:

»Tisk-land» och »in-i-keket».

 

Hvad deras utseende beträffar skilja de sig helt och hållet från ryssarne. Man ser genast, att man har en helt annan ras framför sig. De äro vanligen högresta med blå ögon och ljust hår samt äkta germanisk näsa, vida skild från den slaviska med dess sväng inåt och spetsiga tipp. Hufvudet är icke rundt utan aflångt. Hållningen är säker och smidig. 

 

Sin skildring från Gammel-Svenskby afslutar d:r Wickström med följande varma vädjan: Den gode och intelligente skolläraren Christof Hoas' ställning är mycket osäker, i det att han har en årlig lön af endast 250 rubel, hvarjämte han som medhjälpare åt den ryske kretsskrifvaren åtnjuter 125 rubel. Han saknar egen bostad, likasom den svenska skolan med de från Sverige skänkta böckerna saknar egen lokal.

 

Och huru gärna ville han icke se det gamla hemlandet !Aldrig glömmer jag, då han med tindrande ögon utropade:

- Finnes det väl ett folk, som så älskar sitt land som svenskarna? Han sökte föreställa sig, huru det älskade moderlandet såg ut, men hade fått blott en oklar upp-fattning däraf. Skulle han någonsin få se det? 

Då föll det mig en tanke in, som jag icke kan tillbakahålla att gifva ord åt: skulle icke vi svenskar, som nu lärt känna, huru våra landsmän därborta i främmande land under öfver hundra års strider och vedermödor behållit sitt språk och sina seder, kunna göra något för dem? Huru viktigt skulle det icke vara, att den, som med brinnande fosterlandskärlek och aldrig svikande energi nu arbetar för bibehållandet af det svenska språket i Gammel-Svenskby, Christof Hoas, finge besöka moderlandet och anknyta starka förbindelser därmed. Och då, enligt hvad jag gjorde mig underrättad om, en svensk församlingslokal med skolsal, bibliotek och bostad för skolläraren skulle kunna uppföras för 1,500 rubel, skulle icke vi kunna åstadkomma denna summa? När det skänkes så mycket till hednabarn och idioter* skulle då icke också våra blodsförvanter nära Svarta hafvets kust kunna ihåg-kommas med understöd? Det är på grund häraf jag vågat anordna en insamling dels för anskaffande af resebidrag till Christof Hoas, dels till uppförande af en föreningslokal i Gammel Svenskby. Måtte den komma att uppvisa ett godt resultat! 

 

Såsom framgår af ofvanstående har Ströf-velstorpskretsen redan förut satt sig i spetsen för insamlandet af medel till inköp af svenska böcker åt barnen i Gammel-Svenskby folkskola. De af våra läsare, som hafva vilja och förmåga att bidraga till något af dessa be-hjärtansvärda önskemåls förverkligande, kunna alltså vända sig till någon af hrr Martinsson eller Wickström. Den förres adress är Hasslarp, den senares Östersund. Vid länsskolmötet i Gäfle under förra månaden bragtes denna sak på tal och beslöts att af mötets behållning anslå 50 kr såsom resebidrag åt hr Hoas. 

 

Det porträtt af skolläraren Christof Hoas, som meddelas å föregående sida, har sin lilla historia. Då hr Martinsson sände oss ett referat af sitt föredrag vid Ströfvelstorps-kretsens möte, anmodade vi honom skaffa oss ett porträtt af Hoas att införas samtidigt med referatet. Hr Martinsson har sedan legat i korrespondens med Hoas angående porträtt, och nyligen kom ett bref, som dock var öppnadt. Porträttet låg visserligen kvar,men det var något skadat. Samtidigt har äfven d:r Wicksiröm legat i korrespondens med Hoas.

 

För några veckor sedan kom till d:r Wickström ett rekommenderadt bref från Ryssland, innehållande Hoas' porträtt men icke en enda rad i öfrigt. Brefvet var uppklippt längs efter ena sidan och dess innehåll, med undantag af porträttet, borttaget. Detta porträtt var emellertid alldeles oskadadt, och d:r W. har benäget ställt det till vårt för-fogande, på det den svenska lärarekåren må se, huru deras kamrat i Syd-Ryssland tager sig ut. 

 

Genom hr Martinssons bemedling hafva vi däremot under förra veckan lyckats erhålla en fotografi af skolbarnen i Gammel-Svenskby, så att våra läsare få här ofvan se hela skolan i samlad grupp. I mitten sitter den svenske läraren Hoas och till vänster om honom den ryske skolläraren. Ur ett par bref från hr Hoas till hr Martinsson, hvilka bref den senare ställt till vårt förfogande, tillåta vi oss ordagrant återgifva följande karakteristiska rader: - Det är en stor tröst och fröjd för oss, när I tänken på oss, som äro så långt borta från våra kära stamfränder.

 

Min ställning som lärare, tror jag, skulle ej för någon lärare i Sverige vara afundsvärd. I skolan undervisas i bibl. hist. af Andersson och Liljeholm och lilla katekesen af D.M. Luther. Då man ej har läseböcker, så är man nödsakad att använda  nya testamentet som läsebok.

 

Läraren har för sin del ej några pedagogiska böcker. Sådana voro högst nödvändiga, äfven läroböcker i andra ämnen, som geografi, geometri o.s.v. Ungdomen sjunger här mest tyska och ryska sånger, därför avser jag äfven för nödvändiga svenska sångböcker (med melodier). 

Tack, tusen tack att I tänken på oss och viljen hjälpa oss. Gud välsigne Eder och gamla moderlandet Sverige! 

 

(Ur ett bref, skrifvet i december 1898.)

 - Det skulle vara roligt och huru lycklig skulle jag icke känna mig, om jag en gång får se mitt gamla kära moderland. Man säger: Se Neapel och dö, men jag säger:

»Se Sverige och lefva».

 

(Ur ett bref, dateradt 30 augusti 1899.)

 - Det är i sanning öfverraskande att läsa den fjärran boende lärarens svenska, som ju är ganska ren och ledig.

Man betänke blott att han föga hört ren svenska talas och kanske endast ett par gånger fått tala med män från moderlandet. Så varm kärlek förtjänte förvisso sin lön. Må utgöt hvar, som det kan, bidraga till att hr Hoas entusiastiska önskan att få se moderlandet och här komma i förbindelse med kamrater, kan gå i uppfyllelse!

 

 

*****