|
Dagötiden
Sägnen förmäler att våra stamfäder under Karl XI:s dagar, i augusti 1681, hade kommit till Dagö från Roslagen och kallade sig rospiggar.
De kom till Dagö som soldater för att förstärka det svenska försvaret i östersjöprovinserna. Sägnen berättar vidare att soldaterna som varit stationerade i trakten av Roslagen redan stiftat bekantskap med den kvinnliga ungdomen. De ämnade framledes ingå äktenskap med dem. Befallningen att flytta till Dagö kom därför mycket olägligt, då de hade svårt att skilja sig från sina kärestor. När befälhavaren fick reda på deras invändningar kunde han ordna upp saken till allas belåtenhet. Prästen fick sammanviga de förälskande paren. Glada och lyckliga reste de nu med sina hustrur till Dagö.
Vidare sägs att svenskar från Kapellskär kommit till Dagö för att arbeta som torpare, fiskare, lotsar samt bistå fartyg i sjönöd. Senare forskning visar att Dagösvenskarna med stor sannolikhet även kommit från den Nyländska kusten, området kring nuvarande Helsingfors i Finland.
Dialekt, klädskick, runkalender etc. tyder på att det verkligen skett en invandring av finlandssvenska bönder till den estländska kusten åren 1250 - 1400. I alla händelser fanns svenska kolonier där på Tyska Ordens tid, då dess Härmästare beviljade svenskarna åtskilliga förmåner.
Det äldsta bevarade privilegiebrevet är utfärdat år 1470, av härmästare Johan Wolthusen som utlovar svenskarna evärdlig frihet från allt arbete vartill de innan dess varit förpliktade. Så står det i Röicks- och Kertellböndernas första fribrev.
De fick säkerligen inte dessa privilegier till skänks. Och att de inte nöjde sig med att äga denna frihet bara på papperet, vittnar det faktum att de redan år 1503 förmådde den nye härmästaren, Wollter van Plettenberge, att ånyo bekräfta den.
År 1563 besattes ön av svenskar; från och med detta år börjar svenska s.k. Wackenbücher. Även under sina nya herrar fick bönderna behålla sina fri- och rättigheter och privilegierna stadfästes gång på gång.
År 1584 bekräftas privilegierna på nytt av Pontus De la Gardie, som då var tillförordnad ”Generalfältöverste och Gubernator i Lyfflandh”. Pontus De la Gardie (1520-1585) var militär och kom från Frankrike 1565. Som överbefälhavare i Östersjöprovimserna från 1580 ledde han Johan III:s krig mot Ryssland. Han blev ättens stamfar i Sverige; gift med en utomäktenskaplig dotter till Johan III.
År 1589 bekräftas privilegierna av Gustav Banér, 1601 av Karl IX och 1614 av Gabriel Oxenstjärna.
Redan i privilegiebrevet av år 1601 talades det emellertid om att bönderna skulle, såsom de själva erbjudit sig, vara behjälpliga vid slåtter och skörd.
År 1620 arrenderade Gustav II Adolf ut Dagö till Jacob De la Gardie. Jakob Pontusson De la Gardie (1583-1652). Greve, fältherre i ryska kriget 1609-1617. Ledde förhandlingarna inför freden i Stolbova 1617. Riksråd 1613, riksmarsk 1620. Medlem av Kristinas förmyndarregering. Gift med Ebba Brahe.
Då De la Gardie hade förstärkt konungen med en stor summa pengar sålde kungen år 1624, till honom och hans efterkommande för evärdlig tid Dagö med allt som hörde därtill, för de till låns erhållna 30,000 riksdaler.
I början av 1620-talet vräktes de estniska bönderna i byn Körgessaare strax söder om Röicks wacka, och på denna mark lät Jacob De la Gardie bygga Hoenholms Herrgård. Under denna herrgård lydde sedan Dagösvenskarna.
Hit skulle de leverera sina skatter och här skulle de göra sina dagsverken. Sedan svenskarna så kommit under enskild mans lydnad började deras rättigheter så småningom kringskäras. Den frivilliga hjälpen övergick snart till att betraktas som skyldighet. Under Axel Julius De la Gardie, som efter fadern övertog ägandet av ön, blev förhållandena särskilt svåra.
År 1659 förbjöd den nya godsherren svenskarna att fritt handla med kalk och boskap. Handeln skulle ske med grevens funktionärer till fastställda priser.
1664 uppsatte bönderna en besvärsskrift till regeringen. De klagade bland annat över att varje vädjan till deras nuvarande egendomsherre endast resulterade i löften om mångdubblade avgifter och arbeten och i hotelser att få se sina hustrur och barn sålda.
I sin nöd avsåg bönderna att sända ett ombud till Stockholm, men innan denna expedition kom till stånd företogs en undersökning av deras klagomål vid en ”mangericht” på godset Pohilep, som förutom detta omfattade sju estniska wackor.
Där fängslades böndernas ledare som dömdes till 6 månaders straffarbete på Revals slott. Dock fick bönderna år 1668, av förmyndarregeringen, ett välvilligt beslut. Privilegierna stadfästes för de bönder som av ålder tillhörde Röicks och Kertells byar, de skulle endast fullgöra samma skyldigheter som ålegat dem före öns försäljning.
Vid reduktionen indrogs inte De la Gardies ägor på Dagö. Detta på grund av att ätten kom i besittning av egen-domarna genom formligt köp. Jakob Pontusson De la Gardie (1583-1652). Greve, fältherre i ryska kriget 1609-1617. Ledde förhandlingarna inför freden i Stolbova 1617. Riksråd 1613, riksmarsk 1620. Medlem av Kristinas förmyndarregering. Gift med Ebba Brahe.
Magnus Gabriel De la Gardie.
Magnus Gabriel De la Gardie (1622-1686), son till Jakob. Magnus Gabriel var Sveriges rikaste man och ägde över tusen gårdar. Han hade bred bildning, stor internationell erfarenhet och innehade rikets högsta ämbeten. Greve, mecenat, Drottning Kristinas gunstling, föll senare i onåd. Rikskansler från 1660 under Karl XI:s omyndighet. År 1684 förklarade reduktionskommissionen att de inte kunde reduceras och 1688 bekräftade Karl XI detta beslut.
Karl XI.
Inte desto mindre indrog Karl XI godset 1691– då såsom ersättning för en förlust taxerad till 370,000 riksdaler, vållad kronan av De la Gardie i egenskap av förmyndare. Böndernas förvandling till kronobönder medförde ingen förbättring i deras villkor.
Karl XII.
År 1701 prövade bönderna sin lycka med en skrivelse till Karl XII. Konungen hade dock inte tid för deras klagomål. Efter den stora pesten i Estland samlades alla f.d. soldater i Röicks församling. Den ursprungliga svenska befolkningen samman-drogs till grannförsamlingen Kärtell.
Vid freden i Nystad 1721 mellan Sverige och Ryssland, efter stora nordiska kriget, förlorar Sverige Estland.
Dagö lydde under ryska kronan 1719-1755.
Dagö hade varit i svensk ägo i 147 år. Även under den ryska tiden var de indelade i rotar. Bönderna arbetade som lotsar, torpare och fiskare. Eftersom folkskolläraren på Dagö, Mats Magnusson i byn Kotzta varit roteman går han under namnet Rotas Mats Magnus. Från Rotas Mats, som hade familje-namnet Ahlström, härstammar släkten Kotz.
Byarna lydde under godset Hohenholm. Godset Hohenholm låg på en udde väster om Röicks kyrka, under vilket svenskarna med undantag av Kertells kyrkby lydde. Egendomarna på Dagö var fortfarande kronogods då de gick över i rysk besittning. De förvaltades av amiralitetet genom disponenter, som behandlade alla såsom ”undeutschen”. Naturligtvis brydde man sig inte om böndernas gamla privilegier utan jämställde dem med de livegna estniska bönderna. Vägen till Petersburg var visserligen längre än till Stockholm, men i gengäld slapp man nu färdas över öppet hav för att komma dit.
Katarina I.
År 1726 vänder sig svenskarna till Katarina I med klagomål. Katarina (1684-1727), dotter till livlänsk bonde. Gift med en svensk dragon, fånge i Ryssland 1702, där hon blev älskarinna åt bl.a. Peter den store och hans hustru 1712. Besteg tronen vid Peters död 1725.
Hon avvisade till en början deras krav. Men redan följande år fick generalguvernören över Estland order att se till att de återfick sina fri- och rättigheter. Frågan är om svenskarna skulle ha fått det bättre under sina nya herrar, om de inte hade haft oturen att få tillbaka sina gamla förtryckare.
År 1755 lyckades nämligen greve Magnus Julius De la Gardies dotter, Ebba Margareta gift Stenbock och personlig vän till kejsarinnan Elisabet (1709–1762), att återfå en del av faderns forna besittningar i Baltikum och däribland godset Hohenholm. Enligt bytraditionen skall grevinnan Ebba Stenbock ha varit en god härskarinna. Så länge hon levde behandlades svenskarna tämligen milt.
Vid Ebba Stenbocks död 1776 ärvdes Hohenholm av hennes son, greve Karl Magnus Stenbock.
Det nya svenska regementet blev inte bättre för svenskarna än den ryska regimen. Grevarna Stenbock tog ingen hänsyn till deras gamla privilegier, och deras fogdar förde ett grymt regemente.
Greve Karl Magnus Stenbock behandlade sina under-lydande som trälar och började t.o.m. avyttra sina bönder som handelsvara. Snart blev villkoren på godset outhärdliga.
Något om frihetskämpen Kitas Irja från Kiddas på Dagö. År 1764 sände Dagösvenskarna Kitas Irjas till kejsarinnan Katarina II, även kallad Katarina den stora (1729–1796), med klagomål. Han lyckades nästan med sitt företag. På hemresan från Petersburg råkade Kitas Irja ut för grevens fogdar som är idel vänlighet. De trakterar honom på godset, men för honom sedan ut på isen vid Röicks där de klär av honom hans kläder. I december, kort före Julhelgen, var det mycket kallt. Den stackars mannen som inte anade oråd fryser ihjäl. Man finner hans lik på isen, och hans kläder bredvid, men alla dokument är försvunna.
Greve Stenbock mildrar nu den stränga regimen. Hans stora spelskulder tvingar honom dock, att åter genom utsugning av sina bönder öka sina inkomster.
Sommaren 1779 grävde bönderna åter upp stridsyxan. De inkommer med klagomål till Justitiekollegiet. Innan klagomålet hunnit avgöras kom trots allt en förlikning till stånd. Ett kontrakt mellan greven och bönderna uppsattes och upplästes på svenska för bönderna, av byns präst, och som vann deras godkännande.
Kitas Irjas son, Mats Irjasson Jürgensson ställer sig nu i spetsen för att fullborda sin faders befrielseverk. Mats var född 1750 och var vid faderns död bara 14 år gammal. I själva verket var "ledaren" en tysk advokat Heinrich Ernst Stoecker. Stoecker hade av själve guvernören utsetts till böndernas juridiska ombud och skötte sina åligganden så väl att greve Karl Magnus måste slå till reträtt.
Greve Karl Magnus Stenbock svarade inför rätten med att han: ”av kärlek till friden etc. och på grund av sin önskan att bespara de fattiga bönderna onödig förlust av pengar och arbetstid icke ville uppträda som motståndare till böndernas frihet”.
Greve Magnus uttryckte sedan, att han nu storsint skänkte de svenska bönderna deras personliga frihet åter, utan att man skulle behöva undersöka saken närmare. Han gjorde detta på ett så utstuderat sätt, att han till sist när Stoecker flyttat till Tyskland tog hem spelet. Han förklarade att bönderna inte hade några som helst rättigheter, men att han av fri vilja gav dem vad de krävde. Under tiden lät han sina fogdar behandla dem alltmer hänsynslöst. Han sålde de misshagliga bland dem som kreatur eller bytte dem mot hästar eller jakthundar. Förmodligen efter påtryckningar från Justitiekollegiet i Petersburg ingick han också den 17 januari 1780 en "transakt" med svenskarna, där han lovade inte bara dem, som var kvar på godset frihet, utan också utfäste sig att friköpa alla dem som sålts.
Kontraktet undertecknades av båda parter den 27 februari 1780. Två dagar senare bekräftade general-guvernören Grotenhielm att greve Magnus förklarade svenskarna för fria, utan att undersöka deras privilegier. Han lovar att mot uppvisande av köpebrevet utlösa alla av honom sålda svenskar, och likaså skulle alla bortskänkta återfå friheten.
Överenskommelsen med greven gällde, endast för ett år, till mars 1781. Under denna tid skulle bönderna fullgöra sina skyldigheter efter de gamla wackenbücherna. Huruvida de efter årets förlopp skulle få stanna kvar på samma villkor förklaras uteslutande bero på grevens gottfinnande. Om han ej ville behålla dem, eller ville bönderna själva efter årets utgång avflytta, skulle kontraktet uppsägas sex månader i förväg.
När svenskarna underhandlade med greven begärde han att de skulle utlämna sina ledare. Dessa skulle förvisas som rebeller, men de själva skulle få stanna kvar. Bönderna ville inte förråda sina ledare. De gick hellre i landsflykt och menade som så: ”Huvudet har ej mycket värde när ögonen är utstuckna.”
Fyra män reser av den orsaken hemligen en natt till Sverige. En 18-årig yngling, som hade släktingar i Stockholm, följer med som vägvisare.
"Till en början är mars-vädret lugnt och stilla. När de närmade sig målet uppkom en häftig storm. Männen rodde av all sin kraft men blev till sist så uttröttade, att de somnade vid sina åror. Vid midnatt var de mycket nära en kal klippa. Där såg de en vacker man stå och vinka, han spelar så härligt och lockar dem till sig. Ynglingen urskiljer ingenting, han varnar dem, det är Näcken som lockar er. Akta er! Bränningarna var dock mycket starka och drev dem mot klippan. Båten krossades och männen drunknade. Ynglingen räddade sig, han kom tillbaka till Dagö och berättade hur det var i Sverige. Han rådde dem att resa till Nyryssland. Själv begav han sig ut på havet, som skulle bli hans nya hem.” "Anteckningar av Kristoffer Hoas."
Katarina II Universitetsbiblioteket, Helsingfors
Katarina II upphäver livegenskapen den 29 februari 1780
Snart blev läget mellan greve Karl Magnus Stenbock och de svenska bönderna åter ansträngt. Under ”svensktiden” hade adeln inte på allvar kunnat hävda att jorden tillhörde dem och inte bönderna. Vad striden gällde var frågan om böndernas skyldigheter gent emot sina herrar. Men nu visade det sig, att den jord som man odlat och deras förfäder brutit och trälat på i sekler, helt utan vidare, inte skulle vara deras egendom. Stenbock sökte åter anledning att göra sig av med de besvärliga bönderna. Han hävdar ett halvt år senare att han köpt tillbaka många av de sålda bönderna, men att bönderna nu säga sig under inga villkor vill flytta och att de i fortsättningen inte tänker erlägga några avgifter till honom.
Greve Stenbock begagnar nu sin rätt att säga upp bönderna. De blev uppsagda den 6 oktober 1780 till avflyttning den 6 juni 1781. Bönderna hade tydligen inte tänkt sig denna möjlighet utan resignerade. För att inte stå på bar backe mitt i vintern anhöll de februari 1781, till ett antal av 1,159 personer, hos kejserliga Justitiekollegiet om förmedling av sex månaders uppskov, för att under tiden hinna se sig om efter en asyl, fristad där de kan bosätta sig.
Greve Karl Magnus Stenbock hade troligen fått känne-dom om att Justitiekollegiet hade tagit en, för honom, möjligen rätt så negativ ståndpunkt för hela målet.
Bara fyra dagar före den stipulerade flyttningsdagen sålde han sina egendomar på Dagö till polske kammarherren O. R. L. von Ungern-Sternberg, för en summa av 55,000 rubel. Det mesta pekar på att greve Stenbock hade för avsikt att köpa tillbaka egendomarna när processen var över, men det hade inte Ungern-Sternberg tänkt sig.
Baron Ungern-Sternberg underrättade Guvernement-styrelsen i Reval, att han den 2 mars 1779 köpt greve Stenbocks Dagögods. Ungern-Sternberg uttalade att han åtog sig att i alla avseenden träda i Stenbocks ställe i konflikten. Han sade sig också fortfarande vilja göra sig kvitt bönderna.
Då Justitiekollegiet nåddes av nyheten krävde det, att meddelande om eventuella åtgärder från godsägarens sida, skulle utgå i god tid och före det att sådana verkligen vidtogs.
Situationen började nu bli besvärlig för Dagösvenskarna. De ansåg sig nu inte längre ha något val, utan sände en deputation till Ungern-Sternberg och bad underdånigast om att få stanna kvar under Hoenholms gods.
Baron Ungern-Sternberg meddelade slutligen den 9 mars 1781, att han var villig att låta bönderna stanna på sina gårdar med undantag för ett antal av böndernas ledare, som skulle fördrivas från sina hem. Allt skulle på så sätt, i huvudsak, förbli vid det gamla.
Nu hade saken väckt uppmärksamhet även i de högsta kretsarna vid det kejserliga hovet i S:t Petersburg.
Grigorij Potemkin Kungliga biblioteket, Stockholm.
Furst Grigorij Potemkin (uttalas Patjåmkin), som på Katarina II:s befallning skulle kolonisera det nyligen från Turkiet erövrade Nyryska guvernementet påverkade kejsarinnan, att utfärda en ukas, påbud – kejserlig rysk förordning, att Dagösvenskarna skulle förflyttas till detta område.
Ukasen utfärdades den 8 mars 1781, med kejsarinnan Katarina II:s befallning, att Hohenholm svenskarna skulle förflyttas som krono-kolonister, till kronans område i det nyerövrade ”Nya Ryssland”.
Befallning till Vårt Revalska Kansli:
"Vi hava meddelat som Vår vilja och givit tillstånd för Hohenholms svenska bönder att flytta till ny-ryska guvernementet. Dessa svenskar hava fått sina av ålder åtnjutna friheter godkända av såväl de gamla Ordensmästarna som av Sveriges konungar, och äro dessa rättigheter enligt intyg av deras nuvarande ägare landsherren greve Stenbock utlöper i februari detta år och de måste lämna hans jord, befalla Vi, att dessa svenskar, vilkas antal uppgå till ett tusen själar, män och kvinnor, överflyttas till kronans område i Nya Ryssland, och att de enligt därstädes gällande förordning upptagas i förteckningen över kronans kolonister. Denna Vår nådiga befallning skall meddelas bemälda bönder genom guvernementskansliet i Reval, vilken även upprättar förteckning över de utflyttande och klargör för dem den stora fördelen med denna kolonisation ävensom att Vi givit Vår general-guvernör över Nyryssland, Asov och Astrachan, fursten Potemkin befallning att anvisa dem god jord och förse dem med allt nödvändigt för derasbosättning, och skall han å sin sida icke underlåta att ge härför erforderliga order".
Katarina (ERKA, EKVA)
Ukasen var således utfärdad redan dagen före det att bönderna ingått avtalet med baron Ungern-Sternberg. Kejsarinnans ukas, som skulle ha kommit lägligt om man fått den ett par veckor tidigare, var nu allt annat än välkommen, men någon undanflykt gavs icke.
Guvernementsstyrelsen i Reval togs på sängen av den utfärdade ukasen. Lika förvånad blev Ungern-Sternberg. Alla hade ju trott att saken var utagerad. Rättsläget var i detta läge minst sagt förvirrat. Skulle Dagösvenskarna stanna eller skulle de flytta?
Ungern-Sternberg gjorde gällande att kontraktsbrott skett. Han begärde dryga ersättningar av bönderna, om han fått något är ovisst. I alla händelser gjorde han en god affär, då jorden nu övergick till honom. Bönderna blev under resbrådskan tvungna att realisera sina ägodelar till honom, de estniska bönderna och pastoratet till kraftiga underpriser.
Det blev generalguvernören Grigirij Potemkin, som skulle sköta om svenskarnas förflyttning till Ny-Ryssland, nuvarande Ukraina.
Fursten som var Katarina II:s gunstling, överlät själva transporten åt översten vid sin egen division, Kasanska kyrassiärerna, Ivan Michailovitj Sinelnikov. Denne biträddes i sin tur av den pensionerade kaptenen Jegor Timofejevitj Makaretov, jämte ett 50-tal kosacker.
Den 4 juli 1781 var Potemkin färdig med förberedelserna och förordnade överste Sinelnikov att sköta om transporten. Sinelnikov trodde sig förstå, att svenskarna gått med på den nya överenskommelsen med sin godsägare endast därför att de inte hade någon annanstans att ta vägen. För den skull bestämde han sig för att resa till Dagö, dit han anlände den 10 juli 1781. Han hade för avsikt att uppmuntra bönderna att frivilligt utvandra till ”Nya Ryssland” och ordna med utvandringens snara genomförande.
I förväg ordnade Sinelnikov med transporten av kärror och dragdjur från Dagö till färjeläget Rohuküla på fastlandet, söder om staden Hapsal. Transporten verkställdes så tidigt som i slutet av juli månad med hjälp av rekvirerade pråmar. Redan den 2 augusti klagar en godsägare över, att hans av torka redan illa åtgångna betesmarker vid Rohuküla inte räcker till för svenskarnas boskap.
I samband med högmässa samlade kyrkoherde Karl Forsman sina svenska sockenbor på kyrkbacken vid Röicks kyrka.
Kyrkoherden presenterade den höge gästen, överste Sinelnikov, för de församlade svenska sockenborna. I enlighet med Potemkins föreskrifter underrättade nu överste Sinelnikov, de svenska bönderna, om de förmånliga villkor de erbjöds vid förflyttningen.
Villkoren för överflyttningen till Nyryska Guvernementet lydde:
Datum för utvandring fastställdes till den 20 augusti 1781
Antalet utvandrare bedömdes i juli 1781 vara 935 personer. De 1,159 som omnämndes i klagoskriften från februari torde ha ökats av enstaka svenskar från annat håll i Estland.
Enligt gammalsvenskbybornas egen tradition, hävd av en samtida utsago från prästen på Ormsö, skulle det verkliga antalet utvandrare ha varit 1,207 personer. Kvar stannade blott pastoratbönderna i byn Röicks.
Den 4 juli 1781 var Potemkin färdig med förberedelserna och förordnade överste Sinelnikov att sköta om transporten. Sinelnikov trodde sig förstå, att svenskarna gått med på den nya överenskommelsen med sin godsägare endast därför att de inte hade någon annanstans att ta vägen. För den skull bestämde han sig för att resa till Dagö, dit han anlände den 10 juli 1781. Han hade för avsikt att uppmuntra bönderna att frivilligt utvandra till ”Nya Ryssland” och ordna med utvandringens snara genomförande.
I förväg ordnade Sinelnikov med transporten av kärror och dragdjur från Dagö till färjeläget Rohuküla på fastlandet, söder om staden Hapsal. Transporten verkställdes tidigt i slutet av juli månad med hjälp av rekvirerade pråmar.
Redan den 2 augusti klagar en godsägare över, att hans av torka redan illa åtgångna betesmarker vid Rohuküla inte räcker till för svenskarnas boskap.
I samband med högmässa samlade kyrkoherde Karl Forsman sina svenska sockenbor på kyrkbacken vid Röicks kyrka.
Kyrkoherden presenterade den höge gästen, överste Sinelnikov, för de församlade svenska sockenborna. I enlighet med Potemkins föreskrifter underrättade nu överste Sinelnikov de svenska bönderna, om de förmånliga villkor de erbjöds vid förflyttningen.
Vidare förtäljes att böndernas själasörjare Karl Forsman i Röicks församling, efter avskedsgudstjänsten, skall ha uppmanat klockaren Mats Magnusson, att vara deras andlige ledare och överlämnade till honom alla biblar, psalmböcker och ABC-böcker han hade.
Den 20 augusti 1781 följde kyrkoherden Forsman sina utflyttande församlingsbor till sockengränsen vid Korsbacka-Ristimägi.
Han lät här resa ett enkelt träkors och höll en sista bönestund med utvandrarna. Därefter återvände Forsman och pastoratsbönderna hem, och för utvandrarna börjar ett nytt osäkert kapitel i deras historia.
Tidpunkten, 20:e augusti, för Dagösvenskarnas utvandring var inte den bästa.
Detta innebar att man måste övervintra någonstans i Ryssland. Under gråt och veklagan tog Dagö-svenskarna ett gripande avsked av sin kära hembygd.
Från hamnen Heltermaa/Kertells hamn seglade man med pråmar över till Hapsal på fastlandet. Här gjorde man några dagars uppehåll, varvid några av svenskarna lär ha passat på att rymma. Därifrån fortsatte det långa tåget av kärror, förspända av hästar och oxar, mot Reval (Tallin), Dorpat (Tartu) och sedan över Pskov mot Moskva.
Sierskans spådom i Reval den 21 augusti 1781. Det var mycket varmt på Revals gator. Flera gubbar hade gått in i en av stadens ölkrogar vid torget för att äta. Rotas Mats står vid dörren och väntar. Den lilla krogen var fullsatt, ty alla var hungriga efter sjöresan från Dagö till Reval. Just då han står och väntar kommer en zigenerska. Hon börjar spå för klockaren. Hon vill veta hur länge ”stammen” varit på Dagö. Han svarar att svenskarna varit där i hundra år. Hon säger: ”Varthän skall ni resa?” Till Nyryssland blir svaret. Hon säger: ”Stanna då där endast hundra år, vad därutöver är, det är av ondo.” Hon frågar åter: ”Ser ni hurudan min kjol är?” Svaret ljuder: ”Den är trasig och brokig.” Hon tillägger: ”Sådant skall er levnad bliva där nere.” Nakna och utblottade reser ni dit ner, nakna och slitna skall ni komma tillbaka. Hon präntar i mullen en bokstav som liknar S, den här bokstaven har spelat och skall spela en roll i er historia. Kalla på de andra”. Rotas Mats skriker in i krogen: ”Bönder, här är en zigenerska som vill spå för er”. De rusar ut, men hittar ingen spåkvinna. De säger: ”Du Mats Magnusson har sett en syn.”
*****
|
|
©2005 Gammalsvenskby Vänner. Alla rättigheter reserverade. Senast uppdaterad: tisdag 19 juni 2012.
